söndag 11 mars 2007

Det var en gång...

När jag var sju år började jag skolan. För detta var på den tiden man började skolan när man var sju. När man hade gått i skolan ett år var det dags för nästa steg i livet: Kommunala musikskolan. För att få möjlighet att gå och lära sig att spela något instrument i Kommunala musikskolan skulle man först spela blockflöjt i minst ett år. Blockflöjt! Tack för det, Kommunala musikskolan! Men jag hade siktet inställt på violin, klarinett eller kanske elbas. Det verkade coolt. Vecka efter vecka gick jag till skolan med min blockflöjt. Varje måndag var det blockflötsundervisning och man fick lära sig hur man skulle smörja i den dära korkgrejen i skarven på flöjten och hur man skulle torka ur spottet. Man skulle också lära sig att spela efter noter. Avancerade saker som "Till Paris" och "Spanien". Jomen. Jag har vaga minnen av att skolans samtliga flöjtspelande åttaåringar fick i uppdrag att spela "Fjäriln vingad" på skolavslutningen i tvåan. Jag har under många år försökt förtränga händelsen och är glad att jag inte var en av dem som var tvungen att vara där och lyssna.

Efter en mycket kort flöjtkarriär kunde man välja att fortsätta med flöjten eller välja ett nytt instrument. Yes! Jag valde violin i första hand, klarinett i andra hand och gitarr i tredje. Det här skulle ju bli alldeles strålande, tänkte jag. Jag var inte särskilt sugen på gitarr, men det där med elbas verkade ju häftigt, och för att få spela elbas var man tvungen att börja med gitarr. Naturligtvis fick jag varken spela violin eller klarinett. Såhär i efterhand tror jag att min omgivning är väldigt tacksam över det. Gitarr däremot. Som egentligen inte verkade vara särskilt inspirerande. Men det var ju den där elbasen... Så jag gick tappert till mina gitarrlektioner och fick lära mig viktiga saker som att om man hade en gul glasslåda under vänsterfoten fick man den bästa hållningen för att kunna spela klassisk gitarr. Nu vet ni också! Det där med noter hade jag fortfarande inte förstått mig på, vilket blev något av ett problem nu. Jag vill minnas att man än en gång fick spela "Till Paris" och "Spanien" och att man efter sisådär tre månaders tragglande äntligen fick spela ackordspel till "Jag hade en gång en båt". Den kommer jag fortfarande ihåg. Sen gav jag upp. Elbasen kändes väldigt, väldigt långt borta.

Efter min korta gitarrkarriär inom Kommunala musikskolan rörde jag inte ett instrument på många år, men jag har alltid varit grymt avundsjuk på de som förstått sig på det där med spelande och notläsning. Jag har gjort många försök, om och om igen, och varje gång slutar det med att jag ger upp. Det är därför det står en rosa elgitarr i ett hörn i lägenheten, tillsammans med en elbas (ja, där kom den till slut!) och ett durspel.

Någon dag SKA jag lära mig spela på alla tre.

Inte idag och kanske inte imorgon heller.

Men snart.

3 kommentarer:

Fredrik sa...

Jag spelade blockflöjt frivilligt i fyra års tid, blev i eget tycke rätt bra på det. Kunde trots allt spela klassiska stycken från noter utan problem. Gick sen vidare till piano där man fick lära sig läsa två olika notrader samtidigt som dessutom spelades på två olika sätt. Det hindret höll på sätta gigantiska käppar i hjulet på mig men tog slutligen mig över det också. Idag spelar jag inga instrument längre men det sitter rätt hårt i ryggmärgen och klinkar gärna iväg när tillfälle ges. ;)

Missy sa...

Jag är imponerad. Och avundsjuk ;)

Fröken Lund sa...

Herregud. Klarinett!

Jag minns att jag själv ville spela tvärflöjt (för att det var vad alla söta flickor gjorde och "det lät ju så fiiint") men hem kom mina föräldrar med klarinetten. Åh, jag var så besviken. Den var ful, skränig och inte kul alls.

Såhär i efterhand kan man ju tycka att det hade varit lite trevligt att kunna spela riktigt bra klarinett, men nä. Det var ingen hit när man gick i 3:an. Du missade inget.