Motsatsen till kärlek

Jag läste en bok.

Om jag ska vara ärlig var den bara något jag slet åt mig i brist på bättre. Om jag ska vara ärlig köpte jag den för att boken jag egentligen var sugen på kostade sjuttiotvå kronor och jag bara hade sjuttio kronor i plånboken. Om jag ska vara ärlig hade jag vissa invändningar mot omslaget.

Om jag ska vara ärlig var den helt underbar.

Det var kärlek redan under inledningsraderna. När boken så slutligen nådde slutet kändes det lite sorgligt, den var ju en sån fin bekantskap. Ingen stor historia om svåra, stora, saker utan en ljuvlig saga om en alldeles vanligt trasigt trasslig liten människa. Och kärlek.

Plus och minus

Plus för mitt nya Lypsyl-som-låtsas-att-det-är-ett-läppglans:

Det luktar Fox-kola. Jag älskar Fox-kola


Minus för mitt nya Lypsyl-som-låtsas-att-det-är-ett-läppglans:

Det är inget läppglans, det är ett Lypsyl

Något slags recension av musik från Island i en park i Göteborg en fredag

Jag har varit i en skog ikväll.

Eller park kanske...?

Ja, park. Park känns som rätt ord. Ja, jo, park.

I parken fanns det liksom stora upphöjningar som en massa människor stod och tittade på. Man borde nog kalla upphöjningarna något... Hm... Nu vet jag! Scen. Bra ord. Nåväl. Ovanför en av "scenerna" fanns ett tak där det hängde stora vita bollar. Det var fint. Men sen blev det ännu finare! När det kom ut en massa folk i svarta och vita fina kläder på scenen, med hattar och xylofoner och bastubor och glitter i ansiktet.

Sen klappade de i händerna på varandra och det var konfetti och musik liksom överallt.

Klokskap?

Alltså. Jag gillar värme. Och sol.

Men tusan vad jobbigt det är när det är jobbigt. Och varmt.

Jag glömde...

Oh! Oh-oh-oh!

Jag glömde berätta!

Om boken!

Den var helt fantastisk. Underbar. Söt. Och en smula otäck och samtidigt vardagsrealistisk. Fast liksom ändå inte. Den var som en blandning av "Den hemliga historien", "I museets dolda vrår" och Starlet.

Jag önskar att den inte vore slut...

Läsdenläsdenläsden!



Bild: www.adlibris.se

I stället för melodifestival?

Inget att göra en lördagkväll? Vänner som ska träffas, men ni vet inte vad ni ska pyssla med? Vadvadvad? tänker ni. Ni kanske sliter ert hår i vånda över stundande afton och avsaknad av planerad kvällsaktivitet. Kanske? Ni funderar... Hm... Bowling? Middag? Bio? Scrap booking? Valen är många och oh så svåra.

Varför inte prova att placera sig på lämplig hotellbar, gärna inredd kring sent sjuttiotal/tidigt åttiotal, med dagsljusbelysning, inga övriga gäster och Eros Ramazotti i bakgrunden? Följ sedan med spänning hur barpersonalen tvingas använda sin mest kreativa sida vid drinkblandning, då både ingredienser och glas är slut. Mycket underhållande, på min ära. Helt klart ett vinnande koncept!

Söndagsnöje

Slötittandes på den genomusla filmen "Allt en tjej vill ha" stiger paniken över filmens uselhet. När jag frågar Sambopersonen om filmen inte kan ta slut snart får jag svaret att huvudpersonen nog måste snubbla några gånger till först. Och prutta i parlamentet. Men att sen, då är det nog slut.

Det låter som en kvalificerad gissning i mina öron.

Så nu väntar jag.

Veckans boktips

Först skrev jag en ganska lång motivering till varför Chuck Palahniuks böcker är så fantastiskt bra, varför man ska läsa dem och vad de betytt för mig. Men sen ångrade jag mig. Inte så att de inte är bra, för det är de. Bra och svarta. Svarta och bra.

Vi säger så, helt enkelt.


"If you don't know what you want," the doorman said, "you end up with a lot you don't."

"Recycling and speed limits are bullshit," Tyler said. "They're like someone who quits smoking on his deathbed."

"You are not a beautiful and unique snowflake. You are the same decaying organic matter as everyone else, and we are all part of the same compost pile."



Citaten är från Fight Club och omslagsbilderna från favoritböckerna är lånade från Adlibris.

Cheezus!

- Vad gör du?
- Shhrmmmmmf
- Va?
- Äter snacks, sa jag
- Snacks? Nu igen?
- Jaaa...
- Hur mycket har du ätit egentligen?
- Bara liiite
- Det är ju flera påsar ju!
- Men de är så små, så små. Oh, så små
- ...
- Jag ska äta tills jag ser ut som en ost!
- ...
- Du gillar ju ost, eller hur?
- Eh...
- Dåså! Som en ost!
- ...
- Vill du smaka?
- Jag trodde aldrig du skulle fråga

Da Buzz

En första bedömning: De däringa Pop cheese nåntingnånting-grejerna är sabla goda när man kommer hem efter att ha jobbat länge och är hungrig, nej vänta... jättehungrig. JÄTTE-hungrig. Hm... finns det nån mat hemma...? Inte det nej... Hm... Just det ja! Jag har ju en hel låda full med snacks!

Mmm... cheeeeeze...

Synd bara att man måste äta så många för att bli mätt. Nio procents fett? Pffft!

Stieg Larsson, släng dig i väggen!

Jag har börjat läsa en alldeles underbar liten bok. Jag började idag när jag ändå skulle sitta en stund på cykeln på gymmet. Sen gick jag på passet jag egentligen var där för. Sedan tänkte jag på att "cykelochbok" är en synnerligen bra kombination, och styrde stegen tillbaks till cykeln. Och fortsatte. Och sen fortsatte jag lite till. Fatta vilken kondition denna underbara lilla bok kommer att ge mig!!!

Problemet är att jag inte vill att den ska ta slut, så jag försöker ta en paus från boken och titta lite på TV.

Men den ligger här på bordet och gäckar mig...

Hm...

Nej, om man skulle ta och läsa lite...?

Läsarstorm? Bring it on!

Jag försökte. Jo, faktiskt. Jag försökte verkligen.

Alla hade ju sagt att det skulle vara så fantastiskt. Oh så fantastiska de är, sa alla. Om böckerna alltså. Sååå fantastiska de skulle vara. Och spännande. Tydligen. Jaha.

Nu har jag visserligen bara läst en, men utifrån denna upplevelse kan jag konstatera:

1. att jag inte hade några som helst problem med att lägga den ifrån mig. Flera dagar i sträck till och med
2. att jag mitt under läsningen längtade till något annat. Var det chokladsås? Var det pizza? eller var det Joyce Carol Oates senaste roman?
3. att jag måste vara en dålig människa, en avart, som inte har vett att uppskatta det som alla andra uppskattat så före mig*

Så nej, det blir nog ingen mer Stieg Larsson-läsning för mig.






*En miljon flugor kan inte ha fel, bajs är gott...

Filmrecensionstajm! Tadaa!

Nu har det setts film igen. Videobutiken söndag kväll var lätt utplockad och det som fanns var dåliga-filmer-jag-redan-sett* och filmer-jag-skulle-vilja-se-men-inte-en-söndag-kväll**. Till slut hittade jag en ensam liten film på en hylla och tänkte; hmmm. Varför inte? Det var Se upp för dårarna, som jag varit sugen på att se ett tag enbart på grund av att jag blev alldeles tagen av Rakel Wärmländers insats i uppsättningen Sockersyndromet på Folkteatern här i stan i vintras.

Jag vill inleda med att säga att jag verkligen, verkligen, ville tycka om filmen.

Verkligen.

Men det hjälpte visst inte.

Jag orkar inte gå in på detaljerna, då kommer det att ta alldeles för lång tid, men för att sammanfatta: Alla män i filmen porträtterades som idioter, så fort det blev minsta känslosamt (vilket det blev oh så ofta) satte panflöjtsmusiken igång och under slutscenerna när alla var sååå glada och lyckliga satt jag och Sambopersonen i soffan dubbelvikta av skratt. Jag tror inte att det skulle vara roligt på riktigt det sättet. Men jag kan förstås ha fel, och i så fall var filmen fantastisk.

Och vad är grejen med att så många svenska skådespelare ska agera så fruktansvärt krystat och ansträngt och taaalaaa så uppstyltat? Va? När vi nu har en fyraårig statlig skådespelarutbildning kan de väl åtminstone få lära sig att tala hyfsat naturligt? Nej?

Men Rakel Wärmländer var bra. Oj vad bra hon är.






* Children of Men, Smokin´Aces... kom igen nu. Finns det någon som tyckt att de filmerna var bra?! Någon? Anyone? Nähä. Tänkte väl det.
** Last King of Scotland. Forrest Whitaker är alltid fantastisk, men min förmåga att processa information fungerar i regel "sådär" en söndagkväll...

Missy recenserar: "The Librarian". En riktig höjdarrulle?

Hjälten: Noah Wyle är 30-nånting-snubben som har 23 examina (jomenvisst serru), kan allt (och då menar jag verkligen ALLT) och blir utslängd från college bara sådär*. Som tur är har han väskan full av kunskap. Host-host-harkel. Ursäkta min lätt pinsamma metafor, men den passade ju så braaa till denna film. Jo, just det ja. Vår hjälte bor hemma hos sin överbeskyddande mor också.

Handlingen: På något obegripligt och kanske lite magiskt(?) sätt får vår hjälte så jobb som Bibliotekarien och springer sedan runt i ca en och en halv timme och försöker rädda världen i varierade miljöer**, alla filmade mot en greenscreen. Det är tyvärr alldeles för komplicerat att beskriva detta närmare. Dessutom skulle jag bara stava fel om jag försökte, eftersom jag skulle krampa av skratt bara jag tänker på det. Uj... Aaanyway. De onda är riktigt onda, Bibliotekarien är tafatt och valpig, den snygga coola tjejen är snygg och cool, och det är många underbart useldåliga slagsmål och replikväxlingar. Eller vad sägs om denna: " Professor Harris. I should've known he was evil. He gave me an A-minus"? För att inte tala om "Let's just think about this for a second, shall we. I am out of your league, I'm so out of your league, that if your league exploded, I wouldn't hear about it for three days. So let us go on in a companionable silence shall we."

Fantastiskt. Jag är grymt imponerad.


Men jag undrar en sak. Vad var egentligen syftet med denna film?
a) Är det en promotionfilm för bibliotekarieutbildningen?
b) Var det dags att visa att bibliotekarier minsann kan vara lika coola som... eh... arkeologer?
eller
c) Är syftet att skildra en bibliotekaries vardag?***

Rolig var den i alla fall.

Eller som sambopersonen sa: "Den är så dålig att den har gått förbi så-dålig-att-den-blir-bra-stadiet och bara är dålig igen".





* Av sin lärare, som för övrigt senare i filmen visar sig vara ooond!
** Amazonas djungler/Himalaya/ på ett museum, you name it.
*** I så fall innebär inte bibliotekarieyrket riktigt vad jag trodde...