fredag 31 augusti 2007

Aaaaaaaaah!!!

Idag har jag befunnit mig i ett rum fullt med kvinnor. Vissa mycket trevliga, vissa mindre trevliga och vissa som tror att livet är skolgården på en mellanstadieskola. Någon som känner igen typen? Någon? Anyone?

Doktorn ordinerar tydligen rosévin, glass och choklad för att komma ur ångesttillståndet detta har föranlett. Därför kan det ta en dag eller två innan jag är tillbaks. Så ni vet.

Someone please call 911. Eller 112 då...

Jag vaknade och trodde det var lördag, men när jag kom på att det var fredag så kändes det helt ok.

Jag tittade ut genom fönstret och såg att regnet öste ner, men när jag funderat någon minut kändes det helt ok.

Jag tittade på termometern, och trots att den visade på elva grader kändes det helt ok.

Jag lyckades peta mascaraborsten i ögat, men när jag fått bort mascaran kändes det helt ok.

Strax ska jag ge mig av på en sån där utvecklingsdagsaktig dag på jobbet, och det känns faktiskt helt ok.


Jag måste vara sjuk.

torsdag 30 augusti 2007

Oh my!

Kan inte prata just nu, för det har flyttat in en liten kompis hemma hos mig. Han är liten, vit och har bott hos någon annan förut. Men nu bor han hos mig. Han blinkar åt mig när han är glad och säger att han vill vara min för alltid. Och jag är glad, så glad, att han är här hos mig. Vi ska ha det så bra ihop, hitta på äventyr och leka och jämt ha roligt tillsammans. Ibland kommer jag nog att svära åt honom och kalla honom dum, men jag kommer att förlåta honom och be om ursäkt och säga "åh, käraste kompis, så fin och blank du är". Och han kommer att vara nöjd och glad och spinna lite stillsamt tillbaks.

Välkommen dator, ditt namn ska vara Kal-El.

onsdag 29 augusti 2007

Konspirationsteori?

Jag har en teori om att Göteborgs Universitet inte vill ha några studenter. Vad jag grundar den på? Jo, på följande sju, mycket enkla punkter.

1. Ovilja att komma med något som helst besked om hur det ser ut med platser när man vill göra en sen... eh... jag menar supersen anmälan.
2. Fortsatt ovilja
3. Kallelse utskickad en vecka före kursstart. Framförhållning? Pffft!
4. För att kunna registrera sig måste man betalat kåravgiften
5. - som man inte kan få inbetalningskort till förrän man skickat in en kopia av antagningsbeskedet till kåren,
6. ett antagningsbesked som man för övrigt inte fått, då man blivit antagen sent (sen anmälan, sen antagning... hör liksom ihop?)
7. Så på mindre än en vecka måste jag hinna få antagningsbesked, kopiera detta och skicka till kåren, få svar från kåren med inbetalningskort, hinna betala och hinna få ett kvitto på betald avgift från banken.

Hur jag sedan hade tänkt hinna med själva pluggandet mellan jobb, träning, bloggande, sömn och bussresor har jag inte löst riktigt än. Men om jag klarar ovanstående så ska det andra nog vara en bit av en kaka.

Klick!

Jag har köpt en liten, liten sak som jag trånat efter längelängelänge. Den ska komma med posten alldeles snart, säger de. Jag hoppas att de har rätt.

Otålig jue!

Hack i skivan?

Jag har kommit över hela födelsedagsångesten nu. Jo, jag lovar. Det blir inget mer födelsedagsbloggande förrän om tidigast ett år. Minus någon dag. Och det har inte alls att göra med att människor såg till att bryta armar bara för att slippa fira med mig (kom igen nu, hade det inte räckt med en arm? Va? Båda? Pffft!), det har inget att göra med att jag lyckades få super-evil-ont-i-magen i och med ett litet familjefirande och det har definitivt inte att göra med gårdagens lilla incident.

Inte alls.

Ville bara förtydliga liksom.

Så ni vet.


Födelsedagar är lattjolajbans!

Sagan om restaurangbesöket

Den Fantastiska Sambopersonen tar med sig sin flickvän ut på middag på Den Fina Restaurangen på flickväns födelsedag. Flickvän blir glad. Flickvän studsar runt av glädje. Flickvän brukar nämligen prata drömskt om Den Fina Restaurangen. Flickvän hinner få in sin förrätt och smaka på den. Flickvän blir sjuk. Den fantastiska Sambopersonen tar med sig flickvän hem. Flickvän äter en halv påse bilar och dricker en kopp te. Med citron. Det blir inte riktigt samma sak.

Men det var en god förrätt, det var det…



Flickvän mådde mycket bättre när hon fått dricka te och ligga still en stund. Men vad hjälper det? Nåväl. Vad är väl en middag på Den Fina Restaurangen…? Kanske… tråkig… och… dötrist…. Och… alldeles, alldeles UNDERBAR

måndag 27 augusti 2007

D-Day

Imorgon händer det.

Vaddå?

Jo, det är någon som fyller år. Gissa vem...

Ja, jo, jovisst. Det har du helt rätt i. Jason Priestley fyller år imorgon. Men det var inte honom jag menade. Vem? Ja, det har du rätt i, Shania Twain fyller också år. Visst-visst. Men jag menade inte någon av dem. Jag tänkte liksom på... ja... någon annan.

Ska jag berätta?

Ger du upp?

Här kommer det... Beredd?


Jack Black. Imorgon fyller Jack Black år! Hurra för honom!





Ja, och så var det visst jag också...

Trettioåtta år! Så det så!

Var inne på NK idag efter att ha scoutat stan på var man kunde tänkas få lite gratisgrejer om man handlade hudkräm. Säljaren var helt underbar. Hon är min nya idol. Såhär lät det när hon skulle demonstrera gratiskitet för kunden före mig i kön

- Ja, å här har vi en plommonfärgad rouge... ja, den är ju plommonfärgad... (sagt med viss avsmak) men du kanske kan ge bort den? Å här har vi något som kommer att få folk att fråga vad det är för doft du bär*
- Jag gillar den parfymen jag har
- Nej, den här den är heeelt uuunderbar
- Jaha, jag gillar min parfym. Jag kommer nog inte att...
- Neeeej, detta är en verklig klassiker!
- Jaså. Jaha...
- I trettioåtta år har jag burit den här parfymen! Varje dag! Trettioåtta år! Inte som nuförtiden när alla märken kommer med nya parfymer till varje säsong. Det var andra tider förr! Minsann! Trettioåtta år!
- Ja. Jo.
- Trettioåtta år!
- Njae... Jag gillar Victor och Rolf
- Vad sa du???
- Jag gillar Victor och Rolf...?
- Nej fy! Nej usch! Nej!

Mycket underhållande. Tyvärr fick jag inte veta hur historien slutade, eftersom en annan liten säljare förbarmade sig över mig. Men så vitt jag vet så står damen där än och försöker sälja sin favoritparfym till alla stackars förbipasserande.

Jag var tvungen att lukta på parfymen sen. Såklart. Den luktade damm, gammalt damm från en mormorsvind. Och vem vill inte lukta damm? Nej, just det.






* Alltså. Jag är inte helt övertygad om att detta är något positivt...

Hilfe! Göteborgsgym ja tack

Hej. Världens lataste träningsnarkoman här.

Nu är det dags att ta tag i det här med träning. Missförstå mig nu inte, jag har allt tränat hela sommaren också. Så ni vet. Det har inte bara varit muffins och tårtor, även om man lätt kan tro det om man har följt utvecklingen på bloggen. Inte bara, men nästan.

Men var, oh var, ska man träna?

Alla gym försöker ju sig på det där med provdagar och provveckor och provtillfällen och gratis skor till alla som har ovanlig skostorlek och tvångsmedlemsrådgivning etcetera etcetera, men jag vill verkligen inte springa runt och prova allt och bli mer förvirrad än jag redan är. Helst skulle jag vilja modifiera stället jag tränar på nu (fler pass och billigare pris? Nähä? Inte?) eftersom det är min favoritplats i stan. Men jag har insikt; ett gammalt skruttigt hus* med lite valsångsmusik och en pool eller två är inte värt så mycket som det kostar. Om jag vinner en massa pengar kommer jag att tänka om, men tills dess? Nä. Så var, oh var?

Jag har gjort en liten kravspec, here goes:
* Det ska finnas roliga pass som inte är spinning för spinning är blä. Och det ska finnas roliga pass efter klockan arton noll noll
* Det ska vara ok omklädningsrum
* Bastu är ett plus men inte en livsnödvändighet (jag bastar aldrig efter träning, men jag gillar tanken på att kunna basta efter träning...)
* Det ska ligga centralt
* Det ska gärna finnas flera anläggningar i samma kedja, lite utspridda i stan. Inget måste, dock
* Det ska vara rejäla öppettider
* Det ska inte vara World Class på Masthuggstorget, eftersom World Class på Mastuggstorget är i topp på min lista över tråkiga gym jag aldrig mer vill träna på (även om låsmekanismen på skåpen är jäkligt snitsig!)

Någon som har koll? Tips? Snälla...? Pliiiiiiiiis!!!

Den som kommer med bästa tipset på var jag ska, eller absolut inte ska, träna får ett fint pris i form av... lite fickludd? Lite fickludd och en tårtbit som stått framme över natten? Det är tyvärr allt jag har att erbjuda. Det och min eviga tacksamhet, men det var liksom underförstått.

Jag kan redan nu säga att det verkar luta åt Friskis eller SATS, men ska man gå på billigt eller fancy?

Så många frågor...





* Vem försöker jag lura? Det är ju helt underbart!

söndag 26 augusti 2007

The gifts that just keep on giving!

Åh. Jag måste bara berätta om några fantastiska födelsedagspresenter jag fått, och så har jag inte ens fyllt år än. Yay!

1. Gummianka till samlingen
2. Hello Kitty-pez figurer (också till samlingen)
3. Boken What Would Wonderwoman Do? An Amazon's Guide To The Working World. Den ska bli min bibel. Där kan man lära sig allt ifrån vad man ska säga på anställningsintervjun* till vad man ska kalla sin "office sidekick"**

Vad sa du? Om det var åtta eller tjugoåtta jag ska fylla? Allvarligt talat, hur många åttaåringar har vett nog att uppskatta gåvorna så som jag gör? Många? Jaha... uhm.. Jaha. Jag ska nog gå nu...

Over and out





* "I come from a race of super-women whose strength, dedication, honesty and devotion to all things good in the world are legendary. Mythical, really" ska visst vara en lämplig replik. Tja, varför inte?
** Tydligen är Copy Cat ett bra namn. Och Pencil Neck

Smaken är som...

Kamrat ser mig i mina nya glasögon för första gången och säger försiktigt:

- Nya... glasögon?
- Ja?
- De är... eum...
- Ja?
- Alltså... jag vet inte.... eh... vad jobbigt det blev...
- Ja?
- Jag kan ju inte säga att de är... *nervöst skratt*
- Ja?
- Liksom... eh...
- Ja?
- Men de är... coola? Just det. Jo. Coola.




UPDATE: Ni som undrat hur de där glasögonen ser ut egentligen kan titta på illustrationen nedan











Nu är det bevisat: Datorn fuckar upp din hjärna

Inatt drömde jag en sjuksjuksjuk dröm. Funderar på att sälja drömmen dyrt till det japanska produktionsbolaget Studio Ghibli. Ni vet, de som gjort Spirited Away? Deras filmer är helt i linje med min dröm och jag är övertygad om att de skulle betala dyrt för den. Kanske kan jag leva på pengarna som drömmen inbringar? Kanske? Sedan kommer de att sitta på produktionsbolaget, se förundrat på varann och tala om en sjuk hjärnas verk. Fast på ett bra sätt. Jodå.

Ah well...

Godmorgon, förresten!

lördag 25 augusti 2007

Istället för plåster?

Detta är till han som ramlade och slog sig igår. Aj.

Självklart är det även till alla er andra som inte ramlat och slagit sig; Eddie Izzard till alla!

Inte det roligaste av hans skämt kanske, men jag tänkte att det kanske gör ont att skratta, så...

The truth, the whole truth and nothing but the truth

Jag har ett tips.

Är ni beredda? Ok, here goes:

Om man inte städar hemma och väntar tills det ser helt katastrofalt ut så städar lägenheten sig själv!

Joho! Det är alldeles säkert!




Nä... Nu ljög jag. Men jag har fortfarande inte slutat att hoppas.

Ekonomisk? Jag? Tillåt mig att skratta. Eller inte

Normala människor fick lön igår. Normala människor, inte jag. Såna som jag får vänta till måndag.

Men makaroner med ketchup är gott
Jättegott är det
Verkligen


Mmmmm...

torsdag 23 augusti 2007

Lackskor-lackskor-tjallallalala

På Wikipedia kan man lära sig följande, oh så viktiga, fakta:

"Lackskor är en typ av läderskor där en tunn, genomskinlig, plastyta har lagts på lädret. Detta ger lädret en mycket glansig yta.
Metoden uppfanns av Seth Boyden år 1818, men då användes inte plast utan linolja för att ge den glansiga ytan.
För herrar används vanligtvis lackskor till frack och smoking"


Jag ska nog gå nu. Innan det går över styr alldeles...

Veckans klicketiklick

Två små tips för alla sko- och klänningsintresserade:

Tips 1. Världens kanske sötaste mörklila lackpumps kan inhandlas på Speakeasys nätbutik för endast 269 riksdaler + frakt. Eftersom jag redan har likadana i grått känns det helt orimligt att köpa dem i lila också. Tyvärr. Men det stör mig att de finns där, så om någon vill vara vänlig att köpa upp dem så jag slipper klicka in på sidan och drömma om dem vore det snällt. Tack-tack!

Tips 2. Unik Design har sänkt sin 70 procentsrea ytterligare 50 procent. Det betyder att man kan få sig en finfin Styleinklänning eller två för endast 15 procent av originalpriset, vilket är en alldeles strålande affär.

Det var bara det.

Fredrik, nu kan du öppna ögonen igen!

tisdag 21 augusti 2007

The födelsedagsnoja continues

- Vill du fira litegrann med mig på min födelsedag?
- Hur tänkte du?
- För om du inte vill det så lägger jag mig under sängen och gråter och dricker chokladsås direkt ur tuben istället. Så du vet!
- Då vet jag. Förresten, du?
- Jaaa...?
- Kan du passa på att torka golvet där när du ändå håller på?

måndag 20 augusti 2007

Mytiska figurer version 2.0

Sambopersonen hade ett alternativt förslag till inlägget om bloggkändisar.

- Jag såg en bloggkändis idag!
- Vaddå, såg du dig själv i spegeln eller? Hahahahhaaaa!
- Ha. Ha.
- Skriv det på bloggen vettja!
- Vaddå, att jag är en bloggkändis?
- Skriv att du tror att du är en bloggkändis
- Eh... Visst. Absolut hörru

Här någonstans tappade jag bort mig och kan inte riktigt komma ihåg vad mer som föreslogs. Antagligen var det bara bra saker. Bara. Men vi hoppar över det och kan istället konstatera att eftersom storhetsvansinne är det nya svarta* kallar jag mig själv bloggkändis från och med nu.

Det känns rätt på något sätt
*vinkar till mina tre läsare*


Högaktningsfullt/Yours truly
Bloggkändisen





* Det är i alla fall vad jag har hört. Jag trodde ett tag att svart var det nya svarta, men det var visst fel.

Mytiska figurer

Idag har jag sett en alldeles äkta real life bloggkändis. Jodå.

Vilket får mig att tänka att jag själv kanske borde försöka se presentabel ut om dagarna. Nu när jag beskrivit mitt eget utseende* så ingående och allt...





* Ja... eh... ja, just det...

Facebook kom hem! Allt är förlåtet!

Jag ångrar mig. Jag tar tillbaks. Förlåt mig Facebook, förlåt! Du är inte alltigenom ond, trots allt. Jag säger det igen: Förlåt!

Ok, det som gjorde mig skeptisk från början är jag fortfarande skeptisk mot. Att det är en sluten community, att det känns lite obekvämt med hela grejen, att människor tar sig själva på lite för stort allvar, att folk lägger upp smickrande profilbilder av sig själva när de tagit på bästa spegelminen. Jag blir generad och lägger upp en avatar där jag ser... eh... ja, låt oss kalla det... speciell ut. För att kompensera. Men jag hittar de där gamla vännerna som jag tappat bort och undrat över, men aldrig kommit mig för att leta upp på riktigt. Och de hittar mig. Och det känns bara trevligt och inte pinsamt eller jobbigt någonstans. Bara att kolla av och få veta hur de har det nuförtiden, vad som händer, och mötas av ett "jag har verkligen tänkt på dig och funderat på hur du har det" eller ett "jag har försökt hitta dig, var har du varit?" ger ju onekligen en ganska bra magkänsla.

Vilket får mig att fundera över att man (jag) aldrig skulle leta upp människorna i telefonkatalogen. Om de ens finns där är min telefonskräck lite för stor. För tänk hur pinsamt det skulle kunna bli. Tänk att ringa upp och mötas av ett "jaha, och vem är du då...?" Egentligen är det ju helkorkat, men sån är jag.

Så: Ut på Facebook med er och hitta de där ni tappat bort men undrar över! Om de är det minsta lika mig* så kommer de bli kalasglada över ett "jag har tänkt på dig, hur har du det?"






* 165 cm lång, brunt hår, glasögon, rosa sneakers, gillar skor,bacon och Regina Spektor, och så vidare, och så vidare...

söndag 19 augusti 2007

Språkpolisen slår till igen. Igen

Jag hade glömt hur roligt just detta var. Hur kunde jag glömma det?

Och visst är det ändå lite störande att Eddie Izzard kan hantera ett par höga klackar bättre än de flesta kvinnor?


.......................
Tack kära Pinglan för att du påminde mig :-)

lördag 18 augusti 2007

Hösten är officiellt här. Whoopee...

14,4 grader. Fjorton komma fyra grader? Och regn? Och blåst? Jag ger upp.

Allvarligt talat, var la jag den där chokladsåsen någonstans?

torsdag 16 augusti 2007

Tänk att ha en egen Anna Skipper i magen. Det ni!

Jag och min mage är inte alltid överens om vad jag ska äta. Jag gillar kolhydrater och fett, men min mage tror att den är Anna Skipper. Jag försöker säga till den att sluta, att skärpa till sig, att den inte är Anna Skipper. Men magen lyssnar inte på det örat. Inte alls. Den skriker högljutt så fort jag ger den minsta skräp. Bra för mig, men dåligt för mig också. Jag gillar ju skräp! Ju!

Igår muttrade jag (naturligtvis efter påtryckningar från min mage aka Anna Skipper) något för mig själv om att jag INTE får äta mer smörgåsar när jag kommer hem från jobbet och att nu får det banne mig (ja, banne mig!) vara slut på slarvandet. RIKTIG mat nu!

Idag när jag kom hem fanns det en massa gott man kunde göra... eum... mackor av. En endaste liten ynklig macka kunde väl inte skada? Väl? Gissa om det var att lura sig själv. Dessutom gjorde jag två. Aj. Funderar på att hämnas på Anna Skipper-magen med ost och öl imorgon, men något säger mig att det inte är rätt väg att gå...

onsdag 15 augusti 2007

Apropå Late Registration...

Ikväll lyssnar vi på Kanye West på finstereon, provmålar med det nyinköpta nagellacket och låter hjärnan gå på lågvarv.

Och kanske äter vi lite kakor också.

Note to self nr 318

Nästa gång du vill läsa en kurs på universitetet ska du inte komma på det i slutet av juli. Du ska komma på det innan sista anmälningsdatum, ok? Oavsett omständigheter som flytt, nytt jobb osv osv. Pffft! Vad är det för ursäkter? Pinsamt... Du ska inte heller trakassera institutionen vid upprepade tillfällen för att de är ovilliga att ge några som helst svar på om man kan få plats på den sabla kursen. Sabla kurs! Sabla institution! Och sen, om (när) du inte kommer in så ska du inte, jag upprepar: INTE, lägga dig under sängen och sura och dricka chokladsås direkt ur tuben.

Ok?

Är vi överens?

tisdag 14 augusti 2007

Deckare... komedi... same same

Ok. Allvarligt nu.

Scenen i kvällens Morden i Midsomer där det nya (eh... hippa?), svartklädda digitalkameragänget möter det gamla-hederliga-kameror-på-Camera Obscura-nivå-gänget och de svingar sina... nånting... vad det nu var... Var det inte lite som West Side Story? Och var det inte det bästa som visats på TV någonsin?

Jag skrattar fortfarande. Ujujuj.

Vart är världen på väg?

Jag sitter i godan ro och trycker i mig honungsrostade jordnötter framför TV:n när det omöjliga händer. DET OMÖJLIGA, mina vänner. Jag håller på att sätta en jordnöt i halsen i all min upprymdhet. Nästan, i alla fall.

Oh. My God.

OH! MY! GOD!

Det kan bara inte vara sant.

Eller kan det?

Vågar jag hoppas?

Är det undantaget som bekräftar regeln?

Eller har vi mött en ny era?

Vad jag menar?

Och varför frågar jag så mycket?

I den nya Dressman-reklamen är det inte en, inte en enda, inzoomning av skrev. Jag skojar inte! Ingen! Noll. Nada. None. INGA närbilder på byxornas mer... eh... intima delar! Jag är fortfarande djupt chockad, såhär knappt ett dygn efter insikten. Inzoomning av skrev är ju det stoltaste av Dressmanreklamernas stolta kännetecken. Ett kännetecken som fått mig att omväxlande vilja kräkas, slå sönder TV:n, skrika och slåss. Jomenvisst!

Det jag undrar är:

Vad ska jag nu roa mig med att hata?

måndag 13 augusti 2007

Sharing is caring, del två

Trött är jag också.

Måste anteckna. Hittar ingen penna så jag skriver på bloggen istället, då kommer jag ju i alla fall alldeles säkert se det.

Så:

Inte vara ute längre än till tolv på en lördagkväll, då förvandlas du till en pumpa. Och sen är du inte bara trött på söndagen, utan hela måndagen också. Och nejnejnej, det spelar ingen roll om du så går hem kvart över tolv eller halvett. Pumpa, sa jag!

Sådärja.

Sharing is caring

Fortfarande ont i fötterna. Ville bara säga det.

söndag 12 augusti 2007

Regnkläder? Bah!




















Jag skulle kunna skriva om konserter, musik, onda fötter, lera, tedrickning på varmt café, dyr mellis i plastmugg, skräpmat, regn, genomblöta kläder, människor och toalettköer.
. . . . . . . . . .
Jag skulle också kunna skriva om Erykah Badus outfit, stämningen i tältet på Säkert!-spelningen och Regina Spektors fantastiska röst.
. . . . . . . . . .
För att inte tala om det sovande pelikanparet och hur man själv, medan andra gick vidare för att skaka rumpa på Pustervik eller Respekt, traskade hemåt alldeles uppfylld av Kanye West-sväng.
. . . . . . . . . .
Det skulle jag kunna skriva om.
. . . . . . . . . .
Men jag är alldeles för trött, så det blir bara en bild på Regina Spektor med sin gitarr i ösregnet.

fredag 10 augusti 2007

Nya glasögon, nytt motto


Varför se seriös ut när du kan se lätt töntig ut istället?

Från och med måndag skall detta vara mitt motto. Det kommer att bli alldeles strålande bra. Jag provade varenda glasögonbåge i Göteborg och hälften av de som finns att köpa i Den Kungliga Hufvudstaden innan jag bestämde mig.

Töntig är det nya svarta. Definitivt.

Save the animals!

Nu pågår Way Out West för fullt bara en liten liten bit härifrån, i det jag kallar "min alldeles egen trädgård", och som andra brukar tala om som "Slottsskogen". Men jag blir fundersam. Jag undrar om man har tänkt på djuren. Det påstås att boende i närheten inte ska bli störda av musiken, men djuren då? Som bor i själva parken? Flamingosarna kanske får tinnitus, pingvinerna kanske inte gillar CocoRosie, älgarna kanske hellre hade velat lyssna på Tomas Ledin*? Är det någon som har tänkt på detta? Va? Vavava?

Det hindrar mig förstås inte från att gå dit.

Men jag väntar till imorgon.

I ren protest.

Förstås.






* Har jag väldigt svårt att tro, men å andra sidan är jag inte särskilt insatt i älgars musiksmak.

torsdag 9 augusti 2007

Aaand we're back!

Liten flicka + Stort IKEA-paket + Många skruvar + Snäll Samboperson = ?

Hoppas att det blir ett bord och lite stolar av det hela. Annars blir den lilla flickan en mycket besviken liten flicka. Utan bord.

For one night only: DÖDEN!

Kvällens trams är inställt. Istället ska vi prata om DÖDEN. Ibland ska man göra det också, vare sig man vill eller inte.

Det här ska handla om David.

David var min kurskamrat under en kort stund för länge sedan i en helt annan tid.

Jag kände inte David. Knappt alls. David var en ytligt bekant som alltid fick mig på bättre humör de grå novembermorgnar när man stod i kö till kaffeautomaten. Antagligen sa jag något fyndigt om kaffets vidrighet och antagligen sa han något fyndigt tillbaks. Man kunde alltid lita på hans bittra humor när man själv mest bara muttrade fram något osammanhängande. Att skratta för att överleva, kan man höra ibland (och så får jag med ens lite dåligt samvete för att jag inte visste att han skulle dö. Men hur kunde jag vetat?) Jag minns kvällen jag fick höra det. Jag svarade i telefon insvept i en enorm handduk. Jag måste precis ha kommit ut ur duschen. Visst är det konstigt vilka saker man minns? Jag och kamraterna skulle till Nef och lyssna på klezmer när en av kamraterna ringde. Jag måste berätta… det har hänt något, sa rösten på andra änden. Sedan berättade hon och jag kunde inte riktigt förstå. Vi två bestämde oss för att ändå gå ut den kvällen, ingenting skulle ju bli annorlunda för att vi lät bli. Eller? Väl där satt kamraten och jag mest bara som två bedövade zombies, drack öl, lyssnade på musiken och sa ingenting.

Sedan kom all ledsenhet på en gång. Solen sken, fåglarna kvittrade, körsbärsträden slog ut och jag ville ge hela världen en stor fet smocka för att allt bara fortsatte som vanligt och var så jäkla... fint. Och jag var arg så arg, på alla som man möjligen kunde vara arg på. Det är bra mycket lättare att vara arg än att vara ledsen.

Människor har dött såväl före som efter denna död, och vill man psykologisera skulle man kunna påstå att anledningen till att jag blev så berörd var att David var lik en god vän till mig, att det berodde på att en annan av mina vänner just var på bättringsvägen från en djup depression eller att självmord är obehagligt. Jag vet inte. Eller så kanske det helt enkelt var så att det bara inte borde hänt, att unga människor ska ha livet framför sig?

I alla fall. Sedan dess har jag aldrig lyssnat på klezmer. Något säger mig att det hade glatt David om han hade vetat. Sjukt nog.

Allvar är svåra saker

Jag tänkte skriva ett inlägg om döden. Men det är svårt, så svårt, att formulera sig.

Det kommer nog ta sin lilla tid att knåpa ihop det. Och så tänkte jag att det är bäst att förbereda, så att ni inte tror att det är något putslustigt om skor eller bussar som luktar illa utan att det faktiskt handlar om döden.

Får ta på mig tänkarmössan. Attans att det ska vara så varmt bara...

onsdag 8 augusti 2007

Mighty Magdalena

Det finns tre saker man alltid kan lita på:

1. Svenskt sommarväder
2. Att kvällstidningarna minst tre gånger per år försöker sälja lösnummer med hjälp av variationer på temat "Så vill svenska kvinnor bli älskade"
3. Magdalena Ribbing

Alltså. Magdalena Ribbing. Vilken kvinna! Hon vet allt om... allt. Medan jag skruvar nervöst på mig för att jag inte kommer ihåg människors namn har Magdalena Ribbing rätt replik på lager för att lösa situationen snabbt och smidigt och helt pinsamhetsfritt. Förmodligen iklädd något lagom lagomt. Bara en sån sak. Lite som oraklet i Delphi är hon, om nu bara oraklet i Delphi hade varit etikettsexpert. Tänk att ha en egen Magdalena Ribbing hemma att fråga om allt från klänningslängd till formuleringar. Lovar att hon är bra på att köpa presenter också.

Men något säger mig att hon inte skulle gilla mina indianstövlar. Eller mina rosa, svettiga gympaskor.

Nåväl, man kan inte få allt.

Sa någon pannkakor? (eller: Detta har inget att göra med det förra inlägget, även om man lätt kan tro det. Nej, faktiskt. På ärligt.)

Jag får ganska ofta fantastiska idéer av olika slag. Stålande, underbart extremfantastiska idéer. Det kan röra sig om allt ifrån volontärarbete i sydamerika till varför just jag borde skriva Den Stora Romanen till matlagningskoncept* eller tankar om att jag kanske ändå borde satsa på ett liv som spion. Eller dansare**. Eller elefantdressör.

I nittionio fall av hundra brukar det sluta med pannkaka. Och då menar jag bokstavligt talat. Pannkakor är gott. Mmm... Med sirap... Eller sylt... Åh, sylt... Men nu var det inte det som det här skulle handla om. Vad var det nu... Idéer! Jo, just det ja.

Det finns helt enkelt en anledning till att bloggen heter som den gör.

Sug på den en stund.





* Nej, inte recept. KONCEPT. Visst låter det fint?
** Till saken hör att jag är vig som en container. Yup.

tisdag 7 augusti 2007

All work and no play makes Missy a dull girl

Jag började ha funderingar. Funderingar på att så smått kanske eventuellt försöka börja skrapa ihop mina något splittrade* universitetspoäng till en, låt oss kalla det, mer acceptabel helhet. Det innebär ju förstås visserligen att man (jag) behöver läsa lite mer i något som skulle kunna utgöra huvudämne i en eventuell examen. Men, tänker jag. Ingen brådska. Och eftersom jag just börjat komma över den lätta posttraumatiska stress jag ådrog mig efter mina första stapplande steg inom studerandet för oh så många år sedan och äntligen börjat känna en dragning mot språk igen tänkte jag att kanske, kanske vore det något.

När jag lanserade idén fick jag blandade reaktioner.

Nej, nu ljög jag. Jag fick inte alls blandade reaktioner. Jag fick väldigt samstämmiga reaktioner från personer i min omgivning, i form av ett "men... men... HATADE inte du det där...?" , ett "Uh... jahae..." samt en skeptisk min med sedvanlig tillhörande tystnad.

Oh joy.

Åh. Jag höll på att gömma min favorit. Här kommer den:

"Det verkar ju helt STÖRT ju! Varför vill du göra det?"


Jomen. Entusiamen är stor.






* Fem poäng manligt och kvinnligt i förhistorien, folklig visa och dans, antikens teater i teori och praktik... The list goes on and on...

Två dagar senare

Euforisk?

Nej.

Snarare blek och glansig. Men wtf, it's all good.

måndag 6 augusti 2007

Sagt

- Vaddå ansiktsbok? Va?
- Vad menar du?
- ALLA vet ju att det nya heter rumpbok
- Jaså, det vet alla...
- Rumpbok-rumpbok-rumpbok
- Ge dig
- Rumpbok kommer att bli stort. HUGE!
- Mhm
- RUMPBOOOK!

Ibland kan man undra vem som är mest omogen, jag eller Sambopersonen.





Och för er som undrar: I detta fall är det inte jag. Icke.


För en gångs skull...

söndag 5 augusti 2007

Sagan om ansiktskrämen

Det var en gång en liten flicka som skulle köpa ansiktskräm. Hon brukade vanligtvis handla ansiktskräm från den dyra ansiktskrämsfabriken, men idag skulle hon handla budget ty hennes ekonomi tillät inga utsvävningar i ansiktskrämsväg. Således begav hon sig till det stora ansiktskrämsvaruhuset, där miljontals ansiktskrämer stod att finna på hyllorna. Hon funderade och funderade och funderade. Slutligen trodde hon sig ha funnit ett vinnande koncept, då hon på en flaska kunde hon läsa följande text:

"Superåterfuktande och euforigivande ansiktscreme"

Sedan satte hon sig i soffan och inväntade euforin.

lördag 4 augusti 2007

Ansiktsbok?

"Facebook är MySpace för ickekreativa" sa hon och tittade menande på mig.

Jag säger då det, umgås på internet? Jag säger då det. Annat var det på min tid när... Zzzzzzzzzz... Jag tror i sanning att jag börjar bli gammal. Nåväl. Nedräkningen fortsätter.

torsdag 2 augusti 2007

Blablabla

Ibland när jag börjar prata kan jag inte sluta. Jag. Kan. Inte. Sluta. Eftersom jag inte kan prata på inandning väljer jag istället att prata väldigt fort. Eftersom jag inte har något klokt att säga väljer jag att prata om... eh... ingen aning faktiskt (oops...) Eftersom jag blir nervös av att personen jag pratar med är tyst pratar jag ännu mer.

Arbetskamraten såg lättad ut när hon klev av bussen.

onsdag 1 augusti 2007

T minus 27

Jag tänkte bara berätta att nedräkningen till min födelsedag har börjat. 28. Låter vuxet. Har fortfarande svårt att svara på frågan hur gammal jag är utan att det blir"jag är ni... nej, tjugetv... nej, jag menar... *räknar på fingrarna* tjugosju? Hur kan jag vara tjugosju?" Hur är det möjligt? Jag känner mig ju fortfarande lika delar rädd och genomskådad när kassörskan på Systembolaget frågar efter leg*.

Och nu ska man alltså till att fylla tjugoåtta om några (fyra) veckor. Man måste ju förbereda i god tid (fyra veckor, folks!) Så ni hinner skramla till något fint. Ehum.





* Och gör hon inte det blir jag sur och bitter och känner mig gammal. Förstås.

Guldfiskminne och blognoja

Nuförtiden blir jag lite rädd när någon säger "ja, du skrev det..." som svar på något jag nyss sagt.

Skrev

Hm...

Skrev?

Skrev?

Betyder det att jag skrivit detta i ett mail? SMS? Brev? Anslag på stan?* eller, tänker jag, läser personen bloggen utan att kommentera? (Gah!) Har jag ens berättat om bloggen? Jo, det har jag nog. Eller...? Och jag tänker inte fråga "jo du förresten, menar du att jag skrivit det i en semianonym blog**, som mest handlar om trams och fotsvett eller hur menar du?" Det kan bli lite fel, tänker jag. Innan jag tillägger "för det är inte jag som skriver den. Nej. För jag gör faktiskt aldrig något pinsamt, är aldrig dum och har definitivt inte fotsvett. Nähädu. För jag är ju perfekt***. Så det så!"

Jag blir faktiskt både förvirrad och lite störd.

Mer än vanligt då.





* Tänk nu männska, tänk! dåligt minne har du inte! Väl?
** Som alltför många ändå känner till. Ujujuj...
*** Drömma kan man ju... *uppgiven suck*

Jinnsfråga

Reaköpte jeans idag. Tror att kamrat F-müsli köpte ungefär likadana häromveckan. Efter sitt köp deklarerade hon att man måste köpa två storlekar större än vanligt, annars ser man ju inte klok ut!

Mina är en storlek mindre än vanligt. Jag blir lite orolig.

Innebär detta att jag:
a) inte ser klok ut?
b) inte är klok?
c) inte får äta några mer kakor nu?
d) all of the above?