söndag 31 augusti 2008

Peep toe pretty

Nu säljer jag mina finafinafina lackpumps från Ganni. Det gör ont i hjärtat. Men det skulle göra ont i fötterna om jag försökte använda dem, eftersom de är lite små. Så...

Men de är ju så fina!

Nåväl. Jag hoppas på ett gott hem åt sötisarna.

torsdag 28 augusti 2008

Hurra för mig!

När man fyller år får man ge sig själv:

1. Ett par beige finkängor
2. En helt sjukt orange tröja

Det får man. Faktiskt.

Att det i praktiken sedan betyder att man får leva på makaroner till den 27 september är en heeelt annan sak... Makaroner är gott. Jättegott. Mmm.

onsdag 27 augusti 2008

Konformist javisst



I bakgrunden ser ni taket. Mitt tak. Ett tak att slå klackarna i. Att slå klackarna i taket.

tisdag 26 augusti 2008

Utan titel

Idag är det tisdag, men ibland är det lika bra att bara att skratta åt eländet

Haha

Hahaha

måndag 25 augusti 2008

Det kom ett brev...



Fast... nej, nu ljög jag.

Det kom tre.

Inte nog med att Johanna skickade mig en liten goodie bag (gulle!), jag fick brev från allas vår Linda K som uppmärksamt nog lagt märke till att jag önskade mig ett riktigt brev i födelsedagspresent (gulle!). Och inte nog med det, en kär vän långt borta hade skrivit ett fint brev på ett fint kort som hon skickat ända från Långt Borta (gulle!).

Så fint med brev. Det gör mig glad ända inifrån och ut.

söndag 24 augusti 2008

Blop-blop-i-blop-blop!

Kika in i Fyndhörnan vettja. Alldeles nypåfyllt!

Je voudrais une pomme

Jag drömde att jag reste till Paris.

Jag har varit i Paris två gånger. Första gången var jag tio år och konstaterade "vackert, men tråkigt". När man är tio uppskattar man inte riktigt det här med god mat (visa mig till närmaste McDonalds!) eller en annan kultur (dubbad TV). Andra gången jag var i Paris var jag femton och konstaterade än en gång att det var vackert men tråkigt. Inte blev det bättre av att jag tillbringat 24 timmar åksjuk på bussen dit. Inte det minsta faktiskt. Dessutom är det starkaste minnet av resan en äcklig macka.

Nu är det minst hundra år senare och jag vill åka tillbaka. Jag inbillar mig att det är något annat nu när man är ett slags vuxen. Jag vill tro att det är som på film och att en helg i Paris skulle vara ett andetag. Eller åtminstone ett bra sätt att få ont i sina fötter. Och uppleva några dagar av höst på ett främmande språk.

Jag läste franska i skolan. I tre år. Jag slet mitt hår över alla verbformer (hur var det nu, je suis, tu... uhm... es? men sen då? Fasen också...)

Så:

Allt jag kan säga på franska är

"Je voudrais une pomme"

och jag anar att jag inte kommer långt med det

fredag 22 augusti 2008

Konsten att vara snäll

Man har sina goda och dåliga sidor. Alla har dem, men de ser lite olika ut. Jag har flera goda: Jag är ruskigt ambitiös när jag verkligen vill något, jag är otroligt mån om "mina" människor, jag är ganska bra på att sjunga och jag är en jävel på huvudräkning. Å andra sidan är jag lite onödigt inbunden och avvaktande, jag hanterar inte alltid mina känslor så bra, jag kan för allt i världen inte äta snyggt, jag tänker sällan innan jag öppnar munnen och jag skulle vinna förstapris direkt om det fanns tävlingar i att vara självkritisk. Jag är en dålig förlorare också. Och en dålig vinnare...

Märkte ni något? Såg ni? Inte? Titta en gång till. Ser ni tankefelet?

Jag tittar på det jag har skrivit, och först tänker jag

"kan jag verkligen skriva att jag är bra på att sjunga? Då kanske de tror att jag verkligen är bra, och inte bara lite halvbra. Eller ok. Jag är nog mer... ok. Jag tycker ju att det är roligt i alla fall...? Ska jag ändra?"

sen tänker jag

"verkar jag helt självgod om jag listar "självkritisk" under dåliga egenskaper?"

Men det ni borde reagerat på är skillnaden på antalet. Varför är det så? Varför är vi så mycket bättre på att se det vi är dåliga på än vad vi kan? För det är inte bara jag, det är jag alldeles säker på.

Mina vänner är helt sjukt fantastiska, var och en på sitt sätt. Jag blir ständigt imponerad. Jag kanske inte alltid säger det till dem, men så är det. Jag borde säga det oftare. Man borde säga det oftare. De kan en hel massa saker som jag inte kan och har kunskaper, talanger och egenskaper jag ibland avundas. Men bara litegrann. För mest hela tiden är jag bara stolt över att känna dem.

Sens moralen?

Var snälla mot varann
Och var för tusan snäll mot dig själv!

Lova

torsdag 21 augusti 2008

Plus och minus

Plus för mitt nya Lypsyl-som-låtsas-att-det-är-ett-läppglans:

Det luktar Fox-kola. Jag älskar Fox-kola


Minus för mitt nya Lypsyl-som-låtsas-att-det-är-ett-läppglans:

Det är inget läppglans, det är ett Lypsyl

onsdag 20 augusti 2008

Samma lika

Det händer mycket nu. Vissa plockar ur sin navelpiercing, andra köper hus. Ungefär jämförbart, tycker jag.

Vad kommer hända härnäst?

Navelskådning

Det fanns en sak som fick mig att känna mig ung-ung-ung, ja nästan tonårig. En sak som fick mig att tänka lite extra på att åtminstone försöka hålla mig i form. Någotsånär. Kanske. En sak som fick mig att känna mig sådär lite lagom rebellisk under kläderna. Eller som Britney. Jag vet inte om det där sista var helt bra, btw.

Och vad var det då? frågar ni er nyfiket.

Jo.

Min navelpiercing.

Jo. Ja. Det är sant. Jag hade en sån. Och jag hade inga som helst planer på att ta bort den, tro det eller ej. Den fick mig ju att känna mig tonårigt-patetiskt försök att låtsas att jag är i form-rebellisk (se ovan). Och det var faktiskt en inte helt oangenäm känsla.

Men till slut sa min navel ifrån. Enough is enough, sa den och försökte med all kraft slänga ut inkräktaren. Så jag plockade bort den. Piercingen.

Nu känner jag mig... naken. Kanske inte fullt så white-trash-tacky som innan, men ändå... naken.

tisdag 19 augusti 2008

Dagens bästa

Dagens bästa annons hittar ni här.

Om att önska sig saker

(Här skulle jag bara vilja tillägga att jag tänker SJUKT djupa tankar ibland. Tro inget annat.)

Jag önskar...

Jag önskar mig en hel massa saker.

Jag antar att det är den förestående födelsedagen som väcker hagalningen inombords. Jag är ändå en mycket ofrivillig födelsedagsfirare som tycker bättre om att ge bort än att få.

Jo, det är säkert.

Nej, jag skojar inte.

Ändå kan jag inte sluta tänka på...
Världens vackraste sammetskjol
Klänningar
Klänningar
Klänningar
Saker som betyder nånting
Ett brev
En sång
En utflykt
Eller Dr Martens
En ny tatuering
Blandband
Hemstickade mössor
Och vantar
Och glasskålar
Och hemgjorda saker
Fotoboken av Lina Scheynius
Och små saker med mycket tanke
Och oväntade upplevelser
Och fika
Och trams

Och ett förjävla tråkigt regnställ.


Fast egentligen är ju allt jag vill ha fred på jorden. Jodå. Det och ett förjävla tråkigt regnställ.

söndag 17 augusti 2008

Om vackra kläder och godispåsar







Det lönar sig visst att ge uttryck över sin "goodie bag-brist" på bloggen. Se bara vad jag fick av söta Lotta när jag kikade förbi hennes underbara butik igår! Supefin liten påse att bli alldeles glad av. Dessutom hade hon en hel massa fint på rea och en massa nytt som fick mig att längta till hösten. Och efter pengar.

Nästa gång ska jag skriva att jag önskar mig pengar.

Eller en bil.

Sikta mot stjärnorna, liksom. Man vet aldrig...

fredag 15 augusti 2008

And yooooo are the wiiind beneeeath maaaj wiiings

Har just sett Stränder för sjuttielfte gången i mitt liv*. Under filmens gång såg jag det som min uppgift att introducera, informera och instruera Sambopersonen.

Inledningsvis:

"Nu är Blossom Bette Midler som barn, men det var innan hon blev Blossom. Kolla! Men kolla då!"

Efter ungefär halva filmen:

"Så här långt in i filmen ska man egentligen plocka fram chokladglassen. Vad sa du? Har vi ingen chokladglass? Men varför i all världen inte? Det är ju STRÄNDER på teve ju...?!"

Under slutscenen:

"Nu är det meningen att man ska gråta. Gråter du? Inte? Man ska det, i alla fall. Så du vet."


Jag är inte helt övertygad om att han nånsin kommer att vilja se på teve tillsammans med yours truly igen. Men det är smällar man får ta.


* Ja, jag är ju tjej. Men det var över tio år sen sist. Faktiskt.

torsdag 14 augusti 2008

Begåvad vän

Jag är Så. Jäkla. Stolt över att ha så här begåvade vänner, så ni anar inte. Klicka på länken så får ni se. Och är bloggen inte alldeles, alldeles... underbar så säg?

Fast lite avundsjuk är jag ju också förstås. Annars vore jag ju inte jag. Nä...

onsdag 13 augusti 2008

Frågesport

Vem tvättade nyss en svart strumpa med sin vittvätt?

(Jag vet att det är svårt att gissa, men försök gärna ändå...)

Skrutt

Att känna sig lite skruttig, att se ut som en mupp, att syndigt slappa på soffan, att äta choklad, att ge dåliga råd till vännen som behöver goda, att önska att man tänkte efter innan man pratade - åtminstone ibland, att förundras över det knasiga vädret.

Onsdag kallas det visst. Är onsdag det nya tisdag?

måndag 11 augusti 2008

I'm so shallow it hurts!

Också! Jag vill också! Jag vill också gå på modeveckor, se på fina kläder, titta på folk, få goodie bags, mingla med celebriteter och dricka bubbel.

Men mest vill jag få en goodie bag. Bara en liiiten en...?

What's in a name?

När jag gifte mig tog jag inte Sambopersonens efternamn. Hans efternamn är nästan lika krångligt som mitt, så det blev det inget med.

Jag har liksom alltid drömt om att heta Andersson

eller... Pettersson

eller... Svensson

eller... Johansson

eller... Eriksson

eller... Nilsson. Åååh! Nilsson! Ett sånt namn!

Jag skojar inte nu. Jag är djupt seriöst allvarlig.


Istället dras jag med det omöjligaste av omöjliga efternamn och att gifta mig har jag alltid sett som Mitt Livs Möjlighet att äntligen göra mig av med mitt omöjliga efternamn och få ett sprillans nytt, blankt och skinande och fullständigt begripligt, efternamn.

Men så gick jag och blev kär i en annan omöjling till efternamnsbärare och nu känner jag att ödet har lurat mig på mina drömmars efternamn. Så jag fortsätter att dras med det jag redan har.

Fasen...

Om avund och skadeglädje

Facebook plockar fram mina sämsta sidor. Alltså: Det får mig att känna mig som en totalt vidrig, genomrutten liten person. På riktigt.

Hur jag menar?

Låt mig ta ett exempel ur verkliga världen. Den verkliga världen på Facebook, that is. Here goes:

När nyfikenheten tar över kollar jag in typmellanstadiebästisens foton. Typmellanstadiebästisen som jag inte har någon kontakt med idag, utom som "vän" på Facebook.

"Tusan vad glad och lycklig hon såg ut då...", tänker jag lite surt samtidigt som jag målar upp en bild av hur typmellanstadiebästisens liv förmodligen är alldeles rosenskimrande, genomlyckligt och utan minsta skavank. Hon har säkert inte ens PMS! Eller fotsvett!

När jag bläddrar förbi de alldeles nytagna bröllopsfotona tänker jag att "Nåja, hon förtjänar väl att se lycklig ut dårå!" samtidigt som jag inte kan låta bli att lägga märke till att "Hm... men är hon inte lite tjock?"

Och jag skräms av hur nöjd det där sista får mig att känna mig. Jag måste vara en MYCKET dålig människa.

söndag 10 augusti 2008

Manliga skor för ett rosa hjärta?

Mitt rosa flickhjärta vill köpa ett par manliga skor.
Mitt rosa flickhjärta har inte ett rött öre.
Mitt rosa flickhjärta fyller snart år.

Frågan är om det rosa flickhjärtat borde önska sig något hiskeligt tråkigt istället för ett par manliga skor, manliga skor som skulle göra det rosa flickhjärtat glatt och redo för hösten?

Det tål att tänkas på.

Nu ska det rosa flickhjärtat sluta blogga om sig själv i tredje person. Men först ska det rosa flickhjärtat äta glass.

Söndag är en prima dag

Idag har det hänt ett och annat. Inte nog med att jag fick bevittna hur en man såväl köpte som lämnade tillbaka ett och samma älgparaply i en av stadens butiker, jag har ätit pannkaka och träffat söt Stockholms-bloggerska också. Det ni!

Om vådan att känna sig som en torktumlad kattunge och det fantastiska med musik. Nånting sånt

Så var Way Out West slut. Och idag är känner man sig som en torktumlad kattunge.

Jag förnekar att det skulle handla om att min stackars kropp inte klarar av att stå upp i nio timmar i sträck.

För det är ju så svårt att låta bli.

När Kelis ofrivilligt visar trosorna för publiken (ljusblå, btw), när Frida Hyvönen spelar vackert piano iklädd leopadmönstrat, när Li'l Kims framträdande är så förbluffande dåligt att man inte kan sluta titta (eller jo, nu ljög jag. Det gick så bra så...), när N.E.R.D får en stor bleksvensk publik att leka hip hop, när Håkan Hellström är Håkan Hellström så som bara han kan, när Flaming Lips är bollar, ballonger, konfetti, laser och dansande teletubbies i massor, när Neil Young river loss sina femtonminuterslåtar och när Lykke Li är helt fantastisk, då vill man inte sitta still på en filt.

Ont eller ej, tusan var bra det var!

lördag 9 augusti 2008

Gobelängtyg?

Jag längtar till den vackraste platsen jag vet. Men jag vill inte dit nu. Sommaren är underbar på denna lilla ö, men det blir lätt lite för mycket trängsel, italodisco och sola-och-bada-i-piña-colada över det hela. Nej tack. Jag vill dit i novemberregn och höstrusk.

Jag googlade på "gotlängtig" eftersom det är så jag känner mig. Google svarade med att fråga om jag egentligen hade velat söka efter "gobelängtyg".

Det ville jag inte. Men det fanns ingenstans att svara.

Något slags recension av musik från Island i en park i Göteborg en fredag

Jag har varit i en skog ikväll.

Eller park kanske...?

Ja, park. Park känns som rätt ord. Ja, jo, park.

I parken fanns det liksom stora upphöjningar som en massa människor stod och tittade på. Man borde nog kalla upphöjningarna något... Hm... Nu vet jag! Scen. Bra ord. Nåväl. Ovanför en av "scenerna" fanns ett tak där det hängde stora vita bollar. Det var fint. Men sen blev det ännu finare! När det kom ut en massa folk i svarta och vita fina kläder på scenen, med hattar och xylofoner och bastubor och glitter i ansiktet.

Sen klappade de i händerna på varandra och det var konfetti och musik liksom överallt.

fredag 8 augusti 2008

Effektivitet!

Det händer en massa saker just nu. Jag är till exempel grymt effektiv. Om man med effektiv menar slarvig. Om man med slarvig menar glömsk. Om man med glömsk menar att man jobbar så mycket att man knappt vet vem man är. Om man med det menar att man är allmänt förvirrad och nyser mycket.

För i så fall, då är jag effektiv. Ruskigt effektiv!

torsdag 7 augusti 2008

Saftkalas

Det är för lite saftkalas nuförtiden. Alldeles för lite.

Mer saftkalas åt folket!



Truer words were never spoken. Sådeså

Kakakakakakakakaka!

Det finns något som heter blåbärsrutor. Det är kakor bestående av blåbär, mjöl, ägg, socker, mer socker och en väldig massa smör. Ungefär så.

Så ni vet.

Själv mår jag lite illa nu.

Så ni vet.

onsdag 6 augusti 2008

Sömngångare

Inatt vaknade jag av att jag höll på att stänga av väckarklockan. Av någon anledning tyckte den sovande versionen av yours truly att hon inte skulle behöva gå upp denna regniga onsdag (klokt tänkt, btw!)

Jag tror det var ett tecken.

Tyvärr insåg jag mitt misstag i tid och ställde den igen. Tänk om jag inte vaknat. Så gott jag skulle ha sovit!

Jorå, men så äre serru

Jag hade något alldeles helt fantastiskt jag skulle skriva

Jo, men faktiskt!

Jag har bara glömt vad det var...

Once you blop...

Ta en titt här vettja!

tisdag 5 augusti 2008

Underlig tanke en tisdag?

Jag vill gå på bröllop.

Jag vill ha fin klänning på mig och sjunga en sång, den finaste sången jag vet, lite småfalskt och nervöst på någon annans fest. Och så vill jag gråta lite sånadära fina bröllopstårar.

Damn.

måndag 4 augusti 2008

Dagens storverk

Antal timmar jag sov i natt:

- Typ inte några

Antal saker jag fick gjorda på jobbet idag:

- Typ någon enstaka. På sin höjd

Antal saker som jag skulle göra när jag kom hem som jag verkligen tog tag i och kanske till och med slutförde:

- Typ noll



En synnerligen givande dag, med andra ord

lördag 2 augusti 2008

Vad hände?

Säg aldrig till någon att du varit duktig och hållit hårt i plånboken under rean. Hur sant det än må vara och hur lite du än har shoppat.

Aldrig.

Aldrigaldrigaldrig.

Ok?

Det går bara illa då. Lita på mig, jag vet.

fredag 1 augusti 2008

Mission of the day

Idag ska jag lära mig att sluta vara arg på mig själv för att jag missade att köpa lördagsbiljett till Way Out West medan det fortfarande fanns.

Jag ska försöka i alla fall.

Men allvarligt... Hur dum får man vara?


Nej, om man skulle ta och slå sig i huvudet med något hårt en stund?

Jag vet att jag inte ska. Men ändå...

Erkänn nu att ni också gjort det

Erkänn!

Ni har stått där framför badrumsspegeln och konstaterat att den fria siktens tid är förbi. Ni har funderat. För. Emot. Sedan har ni gjort det. Tagit saxen och gått loss på luggen på egen hand.

Erkänn nu!

Snälla? Jag vill ju inte tro att jag är alldeles ensam om det här. Det blir liksom... för pinsamt.

Den snälla och duktiga frisörflickan jag brukar träffa med viss regelbundenhet för att ta hand om mitt galna hår säger varenda gång att jag ska komma in för att fixa luggen, det går snabbt, på någon minut, så enkelt så. Och gratis!

Fast jag upptäckte att det var gratis hemma också. Minsann. Och bara lite (ha! vem försöker jag lura?) snett blev det.