En gång var det någon som sa att jag var rock n'roll.
Att vara rock n'roll.
Allvarligt. Fatta coolt!
Det lever jag på än idag. Om det till exempel är måndag kväll och man är trött, lite småsnuvig, har mensvärk och känner sig allmänt hängig, då kan man tänka "men för tusan, jag är ju i alla fall rock n'roll!"
Att personen som kallade mig rock n'roll även tyckte att det var en god idé att ha på sig boots i trettiogradig värme och dessutom kallade mig tjock är saker vi kan ta och ignorera tycker jag. Precis som det faktum att det hela var sisådär en hundra år sen.
Rock n'roll! Yeah!
Nu går jag och snyter mig. Tjohej!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Haha :D Du ÄR rock'n'roll!
In persona!
Annie PD: Åh, jag vill så gärna tro det i alla fall ;-)
Mary: Hell yeah!
Snor är det nya svarta.
Igår var jag nästan despereat efter att se lite rock'n'roll ut (mitt hår var så skitigt att jag kunde sätta upp det trots att det är kort)... hur som helst så snodde jag en riktigt rockig t-shirt i sambons garderob, drog på mig svarta tighta jeans och var riktigt nöjd. Tills sambon kom hem och påpekade att min strumpor förstörde allt. De var rosa med dödskallar på ju, är inte det ROCK? ;-)
Yeah!
Det är som att man inte kan ha en dålig hårdag när man är rock'n'roll. Håret är liksom... rock'n'roll - stripigt och otvättat. Eller, jag vet inte. Man kommer undan med en jävla massa i alla fall.
snälla, lista lite tips på hur man blir som du! :D
Miss KYD: OM det är!!!
Emma: Idag fick jag höra (vid två separata tillfällen) "du ser ju verkligen inte bra ut". Jag hgoppas det var min febriga blick som åsyftades, inget annat. Och är inte det rock n'roll så vet jag inte vad som är!
Lilla Duktig: Precis!
Linda K: Din vilja är min lag ;-)
Skicka en kommentar