Kvällens trams är inställt. Istället ska vi prata om DÖDEN. Ibland ska man göra det också, vare sig man vill eller inte.
Det här ska handla om David.
David var min kurskamrat under en kort stund för länge sedan i en helt annan tid.
Jag kände inte David. Knappt alls. David var en ytligt bekant som alltid fick mig på bättre humör de grå novembermorgnar när man stod i kö till kaffeautomaten. Antagligen sa jag något fyndigt om kaffets vidrighet och antagligen sa han något fyndigt tillbaks. Man kunde alltid lita på hans bittra humor när man själv mest bara muttrade fram något osammanhängande. Att skratta för att överleva, kan man höra ibland (och så får jag med ens lite dåligt samvete för att jag inte visste att han skulle dö. Men hur kunde jag vetat?) Jag minns kvällen jag fick höra det. Jag svarade i telefon insvept i en enorm handduk. Jag måste precis ha kommit ut ur duschen. Visst är det konstigt vilka saker man minns? Jag och kamraterna skulle till Nef och lyssna på klezmer när en av kamraterna ringde. Jag måste berätta… det har hänt något, sa rösten på andra änden. Sedan berättade hon och jag kunde inte riktigt förstå. Vi två bestämde oss för att ändå gå ut den kvällen, ingenting skulle ju bli annorlunda för att vi lät bli. Eller? Väl där satt kamraten och jag mest bara som två bedövade zombies, drack öl, lyssnade på musiken och sa ingenting.
Sedan kom all ledsenhet på en gång. Solen sken, fåglarna kvittrade, körsbärsträden slog ut och jag ville ge hela världen en stor fet smocka för att allt bara fortsatte som vanligt och var så jäkla... fint. Och jag var arg så arg, på alla som man möjligen kunde vara arg på. Det är bra mycket lättare att vara arg än att vara ledsen.
Människor har dött såväl före som efter denna död, och vill man psykologisera skulle man kunna påstå att anledningen till att jag blev så berörd var att David var lik en god vän till mig, att det berodde på att en annan av mina vänner just var på bättringsvägen från en djup depression eller att självmord är obehagligt. Jag vet inte. Eller så kanske det helt enkelt var så att det bara inte borde hänt, att unga människor ska ha livet framför sig?
I alla fall. Sedan dess har jag aldrig lyssnat på klezmer. Något säger mig att det hade glatt David om han hade vetat. Sjukt nog.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Synd på klezmerna...men allvarligt talat - ett fint inlägg från vår annars så ystra syster. Jag gillar även om budskapet är tungt. Finns så många David:ar där ute. Själv är jag kanske en - fast jag är en överlevare. Skillnaden kan ibland vara hårfin. Man måste få vara allvarlig ibland. Och ha tillgång till humor. Utan den skulle jag definitivt vara en David. Kanske. Kram och hoppas du kan lyssna till klezmer någon gång i framtiden.
Jag har inte riktigt funderat över att det blivit ett musikaliskt ärr och tror nog att det kommer att ordna sig rent "klezmer-wise" förr eller senare.
Och bästa Smartasmia, du har förstås rätt. Som alltid! :-)
Kram!
Fint inlägg. Det räcker med att säga så.
Säger som Fredrik: Jättefint. Man behöver få vara lite allvarlig ibland.
Man måste få vara allvarlig ibland. Det måste finnas substans bakom tramset.
Inte för att jag har tvivlat alls.
Tack.
Musikaliskt ärr, det var himla bra uttryckt. Jag kan inte höra de låtar som spelades på min bästa väns begravning. Han dog tre dagar innan min son föddes, det är tolv år sen. Och jag kan fortfarande inte klara av att höra Tears in heaven. Önskar att låten skulle försvinna från jordens yta... säger som de andra, fint inlägg. Kram!
Tack :-) Och visst är det konstigt hur tätt man förknippar musik med händelser och olika tidsperioder?
Skicka en kommentar