Ibland när jag börjar prata kan jag inte sluta. Jag. Kan. Inte. Sluta. Eftersom jag inte kan prata på inandning väljer jag istället att prata väldigt fort. Eftersom jag inte har något klokt att säga väljer jag att prata om... eh... ingen aning faktiskt (oops...) Eftersom jag blir nervös av att personen jag pratar med är tyst pratar jag ännu mer.
Arbetskamraten såg lättad ut när hon klev av bussen.
torsdag 2 augusti 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Haha...
Men är inte det bra att prata mycket?
Det är ju jobbigt när "den-dära" jobbiga tystanden uppstår.
Man kan tro det. Men det halkar ut oh-så-mycket-dumt-så-du-anar-inte. Sedan kommer blicken. Den som säger "Ok, hon ÄR galen. PÅ RIKTIGT! AAAAH!"
Jag känner igen det där med pinsamma tystnader. Djävulen, vad det gör ont i min hals ibland.
Det är ju därför jag gillar dig även IRL. För du pratar (nästan) mer än jag. Yay! :-D
Haha...jag behöver inte ens öppna munnen innan folk ska tro det om mig!
Ibland pratar jag utan att dubbelchecka om hjärnan är påkopplad.
Cax: Inte jag heller. Men när jag pratar får de sin tes bekräftad, så att säga.
Miss Upsey Daisy: Uh... Dubbelchecka? Är det något nytt eller?
Skicka en kommentar