Det här med att klippa sig

Jag föll till föga. Två för en. Billigt-billigt.

Kumpan är vidtalad och tiden är bokad (eller ja, nu ljög jag. Allt jag behövde göra var att säga ja tack när kumpanen frågade. Men i alla fall. Här märker vi inte orden.) Och jag är skitnervös.

Nervös? Men det är ju bara en klippning? Inget att vara nervös för, tänker ni. Bah! säger jag. Jag har Håret från Helvetet. Varje dag är det lika spännande att se hur det uppför sig. Det är rakt, det är lockigt, det är tjockt, det är platt och det kan göra konster. Nej, nu ljög jag. Det har aldrig gjort några konster. Än. Vad värre är; varje frisör som sätter saxen i mitt hår får lätt för sig att just DE vet precis vad mitt hår behöver, vilken frisyr jag ska ha, hur man ska klippa för att få det rakt, hur man ska framhäva lockarna, you name it. De har alla en sak gemensamt - De har fel.

"Du ska INTE ha den där frisyren, det får ditt ansikte att se längre ut"
"Men mitt ansikte är ju ganska långt, så..."
"TSSS!"
"Jag vill nog inte ha lugg...."
"Du ska ha lugg, det bara ska du!"
"Eh... Jahaaaa...?"
"Och så klipper vi lite såhär och såhär så framhäver vi ditt självfall."
"Fast... Sånt där brukar aldrig funka. Mitt hår gör lite som det vill..."
"Brukar du styla håret mycket på morgonen?"
"Nej..."
"Inte? Det måste du. Man måste styla håret!"
"Men jag orkar inte... Jag går upp helt sjukt tidigt... Så..."
"Styla! Hör du mig!"

Behöver jag tillägga att ju längre de kommer i klippningen desto rakare blir håret och desto mer stressad ser frisören ut? Behöver jag säga att jag inte ägnar mig en minut extra åt mitt hår på morgonen, trots att hon/han så bestämt sagt till mig? Behöver jag det?

På lördag är det dags. Jag är beredd med papperspåse att trä över huvudet om det går fruktansvärt fel. Men jag är fylld av hopp, det är jag.