Första veckan av totalt sommarlugn ägnade jag åt att ångesta loss totalt. Var fanns alla viktiga arbetsuppgifter? Oh var? Var? Vaaar? Gah!!! När jag väl hittat något viktigt att göra, i nivå med att fylla på häftklamrar i häftapparaten, så genomförde jag uppgiften helt sjukt snabbt. Helt sjukt. Sedan satte jag mig ner. Och väntade.
Och väntade.
Vände ett papper, kanske två.
Och väntade.
Nu, denna veckan, börjar det arta sig. Jag har inte längre fet ångest över att jag sitter på jobbet och inte gööör någonting. Jag tänker att det är meditation. Jag tänker att jag tamejtusan har förtjänat lite lugn och ro på jobbet. Jag tänker... Nej. Jag tänker faktiskt inte. Det är det som är det fina i kråksången. Jag har slutat att tänka. Jag ägnar nu dagarna åt att rensa bland gamla dokument i datorn och förstrött läsa igenom saker jag tidigare lagt åt sidan eftersom de inte var viktiga samtidigt som jag lyssnar på Sommar via webradio. Genialt, om jag får säga det själv. Och det får jag. Det är nästan det bästa med att ha en egen blog.
Men nu önskar jag ändå att det kunde bli lite mer att göra. Eller semester. Allra helst semester, faktiskt. Ja, ju mer jag tänker på det så... Semester?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar