Engelska. English. Anglaise. Alltså. Idag vill jag dela med mig av ett problem (jihoo! tänker ni nu). När jag var ung och naiv (läs 300 år sedan…) fick jag för mig att läsa engelska på universiteteeeetet (jo, det uttalas så). Varför? Jo. Öööh… eeeh… det är alltid bra att ha? Och så hade jag en hemlig förälskelse i det engelska språket. Hemlig och hemlig, jag stod på bergstopparna och förkunnade min kärlek i megafon för folket. Aaaanyway. En vacker septemberdag* masade jag mig upp för den långa sega backen till universiteeeeetet för att gå på min första föreläsning i engelska A. Redan då borde jag insett mitt misstag, men det gjorde jag inte. Aj. Detta första konditionsträningspass uppför universitetsbacken följdes av många fler och jag ägnade en hel termins blod, svett och tårar åt att försöka bemästra den teoretiska delen av grammatikreglerna i det engelska språket**. Till saken: Idag när jag behöver skriva något viktigt på engelska blir jag alldeles kallsvettig och nervös och gör hundra misstag, suddar ut det jag skrivit, börjar om, kallsvettas lite till. Ja, ni fattar. Ännu värre är det att prata engelska. ”Öööh… hellå… on you… Jässs…eum…” jag får totallåsning och tänker ”jag borde, borde, borde kunna detta BÄTTRE. Borde jag inte kunna detta bättre? Jo, jag borde verkligen kunna detta bättre!”, vilket bara resulterar i mera ”öööh”-ande och ”eum”-ande från min sida. Vilket naturligtvis i förlängningen får mig att framstå som synnerligen intelligent. Jomen. Jag vill förtydliga att jag skyller allt på universiteeeetet och att ingenting av det är mitt fel.
Men nu så skulle jag behöva lite tips på att komma förbi min rädsla för den stora stygga engelskan. Jag tycker ju om engelskan egentligen, jag är bara lite blyg och vågar inte prata med honom.
Hjälp...?
* Total efterkonstruktion. Har ingen som helst aning om vad det kan ha varit för väder den dagen. Det kan lika gärna ha blåst och regnat, for all I know. Det är faktiskt tämligen säkert att det blåste och regnade. Då bestämmer vi det. Det blåste och regnade.
** Vilka jag idag är un-fuckin-believably bra på, ska ni veta! Men vänta, nu märker jag att Gleerups engelska grammatik tittar lite nedlåtande på mig från bokhyllan. Sluta genast med det!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Läser du grundkursen på Universitetet? Nu blev jag nyfiken.
Ah... "Läste"
Måste lära mig att läsa och låta hjärnan koppla. :P
miss KYD: Nej, nej. Lära sig läsa är överskattat. Sluta GENAST med det.
Ja, shit - håller med - tycker också att det är läskigt :)
Kerstin: Åh, jag är inte ensam! :D
Haha! Åh,vad gulligt. Du är som min mamma, första gången hon träffade min engelska pojkvän var hon supernervös för att prata engelska. Hon berättade senare att hon bara hade frågat honom om hur resan till Sverige gick?, men att han dratt en jättelång harang som hon inte förstått ett ord utav,utan bara nickat. Fniss.
Vickan: Grejen är att jag egentligen inte har några problem med språket i sig. Det mesta jag läser är t ex på engelska. Men så fort språket ska användas till att förmedla något viktigt vet jag inte längre vad jag säger/skriver/gör. Konstigt, eller?
Skicka en kommentar