Det var en gång en flicka som tyckte mycket om skor. När hon växte upp brukade hon ha praktiska skor, inte för att flickans mor på något sätt propsade på detta utan för att flickan var en mycket praktisk flicka. Flickan hade dessutom helt knasiga fötter så det som passade flickan bäst var helt enkelt de praktiska skorna. En gång fick flickan ett par röda remsandaletter som hon drömt om under många år. Det kan ha varit där som grunden lades för flickan sko-begär, som senare skulle uppdagas. För att göra en lång historia kort så plötsligt en dag, sådär femton år efter de röda remsandaletterna, såg sig flickan omkring i hallen och insåg att där stod 12 par skor och stövlar. Mer eller mindre praktiska (med betoning på mindre!). Flickan i fråga är även plågsamt medveten om att det finns en hel garderob fylld med skor i samma hushåll, varav sisådär 95 procent inte tillhör någon annan än sagda flicka.
Alltså: Vad hände?
Jag läste någonstans att det gjorts en undersökning som visade att brittiska kvinnor i genomsnitt lägger ner 13000 kronor på skor per år. Detta var förmodligen en jätteseriös undersökning, och det är den jag lutar mig mot när jag försvarar skoinköpen för en skeptisk sambo**
* Dessa skor kommer från Marc Jacobs, men de finns inte i flickans garderob. Det tycker hon är synd.
** jag lovar, mina inköp kommer INTE upp till den nivån. Men... då är jag väl helt normal? Då kanske jag i själva verket har lite skor och inte alls mycket? Phew, jag blev ju nästan orolig där ett tag.
2 kommentarer:
Hahaha, men de där skorna var urfina. Ojojoj, vad de spenderar då.
Ja, visst är de! Undrar om man kan berättiga en drastiskt ökad skobudget vid en flytt till Storbritannien. Hm... Tål att tänkas på!
Skicka en kommentar