Jo, det är sant. Jag lever.
Dagarna har tillbringats i någon form av förkylningskoma. Sambopersonen konstaterade häromdagen att jag såg hemsk ut och finastevänpersonen konstaterade att jag lät hemsk. Tack. Jättemycket tack, verkligen.
Men nu är det bättre. Tjoho! Hurra för det!
Och efter att ha svurit över lösögonfransar och håruppsättning tillbringades gårdagkvällen på glittrigt firande av ett visst födelsedagsbarn. Mycket trevligt! Nya och gamla vänner och bekanta, maränger och konfetti, peruker och paljetter. Fint som snus.
Yours truly tog sedan med sig förkylningen och gav sig hemåt i askungetid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
men du lever, du lever!
Kul att träffas!!! Alltid kul att träffas!
Av snoret märktes dock inget.. Guld och glitter forever!
Skönt att höra att du lever. Om bara förkylningen kunde ge sig vore ju allt prima.
Linda K: Halleluja! :-)
Loppanlej: Right back at ya'! Nu styr vi upp den där flockträffen, va? Kram!
Spader Madame: Gulle! Hoppas att vi får tillfälle att prata mer en annan gång :-)
Johanna: Just så! Prima.
Skicka en kommentar