Sitter och pratar med vännen som jag känt i hundra år. Minst. Och tröttheten tar över och huvudet är som sirap och ur munnen på mig kommer den ena ofantligt korkade saken efter den andra. Och jag tänker nej, var tyst nu för bövelen, man måste inte fylla luften med en massa saker som inte behövs och saker som bara får en att känna sig som ett mycket litet barn utan känsla för hur man säger och gör. Egentligen.
Och egentligen kanske det inte spelar någon roll, egentligen kanske det bara är så det är, egentligen kanske man bara ska tänka att nästa gång ska jag bli bättre, mindre självcentrerad och mindre fylld av onödigt prat. Kanske tyst, kanske stillsam och elegant, ja, kanske till och med lite mystisk? Så tänker jag, där jag sitter med vännen som jag känt i hundra år. Minst.
Men hur kul vore det?
Egentligen?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
ja, hur kul? men det vore ju hemskt trevligt att vara den där eleganta o mystiska personen! istället för pratkvarnen som man är....
men jag tror det skulle bli väldigt trist utan oss, eller hur???
Nej, du har förmodligen helt rätt. Hoppas jag :-)
Skicka en kommentar