Ro hit saxen, för bövelen!

Imorgon är det dags

Varför är det alltid likadant?

(Hurdå? undrar du nu. Ja, vi kommer till det. Strax. Lovar)

När man nyss klippt sig känns det, tja, riktigt bra ett tag

Sen okej

Okej

Okej

Fortfarande okej

Okej

Jodå, det är okej

Tills plötsligt en dag när man vaknar och skrämmer slag på sig själv med den egna spegelbilden.

Man borstar, fönar, sliter och drar och hoppas att det på något sätt ska få håret att åtminstone likna en frisyr. Men icke. Man ger det ett par dagar. I ren desperation fortsätter man med fönandet, tvättandet, dragandet och slitandet i någon slags fåfäng förhoppning att en klippning inte behövs.

Tills så en torsdag när man inte står ut längre och är beredd att sälja ett organ eller två för en klipptid ASAP.

Så. Imorgon är det dags.

Jag hoppas på att få behålla samtliga organ intakta.