Jag är räddast i världen. Det måste jag vara. Jag är rädd för precis allt.
Jag är rädd för sprutor, giftormar, buffliga människor, att misslyckas, att lyckas, att säga något pinsamt, att göra något pinsamt, läskiga toaletter och komodovaraner. Inte för att risken att stöta ihop med en komodovaran är så vidare värst stor på mina breddgrader, men ändå.
Mest av allt är jag rädd för att det på något sätt ska synas på mig. Jag är rädd för att visa hur liten och dum jag känner mig ibland. Så då får man låtsas. Och jag är livrädd för att tycka om människor för mycket. Det är skitläskigt. Kanske det läskigaste jag vet, till och med. Slutligen är jag rädd för att berätta hur rädd jag är. Därför kommer jag förmodligen att radera det här inlägget alldeles strax. Och om jag inte gör det alldeles strax så gör jag det garanterat om en timma, en vecka, en månad eller ett år. Lovar. För att det är så mycket enklare att vara pepp och glad och käck än att vara rädd och trist och bekymrad. Det känns inte så attraktivt att vara rädd och bekymrad och attraktiv vill man ju vara. Amen.
För mer info om att vara rädd hänvisas till Tove Janssons mästerverk "Vem ska trösta Knyttet?". Där har jag lärt mig allt jag vet om livet. Nästan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
23 kommentarer:
Fint och starkt skrivet om nått jobbigt. Åh du är inte ensam! Jag är också rädd. Alla är rädda. Men alla törs inte erkänna det... det är det bara de modiga som gör. Kram!
Håller med Em. Jag tycker de som berättar att de är rädda själva verket är modiga. kram!
Oj... det där var ju jag de här senaste dagarna.
Ja många gånger annars också förstås.
I övrigt håller jag med de båda andra, det är modigt att våga berätta.
precis, modigt! jag är också räddast i världen ibland. skönt att man inte är ensam :)
Just det, modigt! Dessutom är det bra att komma ihåg att man måste vara rädd för att kunna vara modig. Eller hur?
Men hallå, Missy - du åkte tåg hem till mig och var på kalas och SOV ÖVER! Det kallar jag modigt.
Jag är mest rädd för grävlingar.
Och förresten är du en person som jag beundrar väldigt mycket, just för att du är Missy :) Kram!
Där har du anledningen till att jag sluta blogga. För just nu är det bara sånt i mitt liv och ingen vill läsa om det även om alla hurra när någon gör ett undantag från allt det glada och fluffiga någon gång i bland. Jag tror vi kommer ha massor att prata om när vi ses. För oj så lika vi verkar vara. Trevlig helg Knyttet, hoppas du hittar något som kan trösta dig. Kram Johanna
fint skrivet. och du är verkligen inte ensam om att känna så. och som de andra säger, det är riktigt modigt att berätta om rädslan!
Jag brukar tänka på min förra chef (som jag verkligen såg upp till och som är jätteduktig), som en gång erkände att han alltid väntade på att nån skulle avslöja bluffen som var han. Då tänker jag på att alla nog tänker så ibland. Förutom de med alldeles för stort ego och ingen självdistans, men de är ju inte några trevliga människor.
Em: Sant, förstås :-)
Miss Upsey Daisy: Alla är rädda lite så och då. Men alla är inte rädda för komodovaraner. Kram!
Tesa: Du är cool. Om du inte visste :-)
Linda K: Visst är det så, bästa Linda K (märkte du rimmet?)
Jenny: Så sant, så sant.
Hedgehog-Sara: Men du är ju ingen komodovaran ;-) Och gulle dig. Kram!
Johanna: Snart ses vi. Roligt! Kram.
Karro: Gulle!
Frida: Hm... Jag tror att du kommit på något där ;-)
Nu läser jag det här för fjärde gången. Så bra var det. Kram på dig. Ses snart.
Kram tillbaks!
Jag är rädd för att det ska synas att jag inte kan någonting, att dom ska komma på att jag bara bluffar.
Jag tror att de allra flesta känner så, åtminstone ibland.
För ganska länge sedan hittade jag ett vykort vars budskap gjorde att jag var tvungen att köpa en hel bunt:
Anyone who isn't confused just doesn't understand what's going on.
Jag tycker det är lite samma sak med rädsla. Om man kallar det riskmedvetenhet istället för rädsla inser man att det är sunt, och något som hjälper en, ser till att man förbereder sig och gör sitt bästa.
Sen gäller det förstås att inte låta rädslan ta över hela ens liv, att våga ta vissa risker för att de potentiella vinsterna är så stora. "Better to have loved and lost..." och allt det där.
Inte för att jag alltid är så bra på det. Vi hade en chans att få personlighetsprofiler gjorda och prata med en psykiatriker genom jobbet. Hans sammanfattning till mig var: "Ditt största problem är att du är för feg".
Tyvärr sa han inte hur jag skulle ta mig ur det tillståndet.
Jag känner igen mig SÅ mycket i det du skriver, speciellt när det är söndag och det är hemskt och det är jobbigt och ensamt och ont i magen och jag-VILL-inte-gå-till-jobbet-imorgon. Jag önskar du bodde lite närmare så vi kunde kramas lite oftare. Det hade varit trevligt.
Katarina: Konstruktiv kritik hade han inte hört talas om, gissar jag? ;-)
La Linda: Du får helt enkelt masa dig ner hit och besöka Göteborg :-) Kram!
Det var väldigt modigt skrivet. Hurra för dig.
Jag slår vad om att jag är räddare än du. Ibland önskar man att man var dum och glad. Jag brukar låtsas att jag är det. Då tar jag tåget till en annan stad och flamsar på någon balkong.
Det tycker jag att du ska göra oftare :-)
Inte låtsas då, men själva det dära med balkongen. Ja, du fattar. Kram!
Ja det borde jag göra oftare. Kram!
:-)
Skicka en kommentar