Liten hyllning

Hej.

Jag tänkte att ni förtjänade att få läsa ett litet inlägg medan jag är borta. Tidsinställda inlägg är, så att säga, skiten.

Jag tänkte vara lite smetigt smörig, lite sockrig och på-gränsen-till-vämjeligt rar. Jag tänkte hylla mina vänner. De förtjänar lite hyllande, visst?

Jag är ganska tjurig, jag tycker om att var ensam och är ibland helt obegriplig. Själv tycker jag för det mesta att jag är glasklar. Då är det tur att man har människor i sin närhet som vågar säga ifrån. Eller ge en kram. Eller ta med mig ut och fika när saker suger. Eller när saker är finemang.

Mina vänner är olika. En förstår nästan allt utan att behöva fråga (men jag tror att hon kanske inte förstår att hon förstår, eller gör du det?) En annan finns alltid där för kakor och kramar och dåliga skämt. En tredje kan jag sitta tyst med och vi pratar kanske inte särskilt ofta om de djupa sakerna, men vi vet ändå. En fjärde vän kan man vara totalnördig med. Andra vänner träffar man en gång om året, eller mer sällan, och det är som man sågs igår. Några har funnits med sedan tidernas begynnelse (typ...), några har jag känt kort men intensivt.

Sedan är de ju de som bara finns i fantasin (höll jag på att säga. På internet menar jag givetvis). Som jag aldrig har träffat, men som jag ändå känner på något vis, och som känner mig bättre än många bekanta. Fint är det.

Fina är de, mina vänner. Hurra för dem! Hurra för er!

Så. Nu är jag klar. Nu återgår jag till mitt gamla vanliga, cyniska, jag istället.

Hejsvejs!