Alltså. Jag har bytt rubrik på det här inlägget så många gånger att nu får det faktiskt vara nog

När jag var liten ville jag bli konstnär
Och måla med färg på stora dukar
Eller operasångerska, i röd klänning

Sen blev jag lite äldre och några drömmar dog
Några fick sig lite törnar på vägen

Jag ville bli skådespelare, sångerska, dansare. Och jobbade som tusan för att nå det. Nä, nu ljög jag lite. Aldrig dansare, jag är ovig som tusan även om jag älskar dansen, muskelarbetet, exaktheten och svetten. Men skådespelare. Det var mycket blod, svett och tårar, tandagnissel och självkritik innan jag slutligen bestämde mig för att nej, det var inte värt det, det var inte jag.

Och sången fick ta en paus när jag fick en besvärlig halsinfektion (eller vi skyller på det, för det är enkelt och bra) och rösten aldrig blev riktigt som förr.

Men kameran var med hela vägen. Litegrann vid sidan av. Jag älskar min kamera. Den kräver varken röst eller vighet. Den vill bara följa med och fånga saker.

Missförstå mig nu inte

Jag har ett jobb, ett jobb som jag trivs med, ett jobb som är fantastiskt roligt. Ibland. Jobbigt värre ibland. I slutändan är det hursomhelst roligt och varierande och allmänt fint. Men då och då funderar jag på vad som skulle hända om man bara kastade sig ut i det okända kreativa. För inget gör mig gladare eller bättre på att vara personen som är jag.

Helt enkelt