torsdag 5 mars 2009

Svårmodsmästaren

När jag var yngre läste jag Dostojevski, Tjechov och Sartre. Jag lyssnade på svårpop och tyckte om att diskutera konst. Konst och allt konstrelaterat. Ju mer komplicerat, desto bättre. Jag älskade fransk film där ingen någonsin sa något och kunde lätt tillbringa fredagkvällen framför en obskyr japansk balettfilm. Lätt. Om det finns såna. Finns det?

På den tiden kom jag även ihåg att "Dostojevskij" stavas "Dostojevskij" och inte "Dostojevski". Det gör jag inte idag. Uppenbarligen.

Nej.

Idag läser jag Marian Keyes och Paulo Coelho.

Ungefär.

Jag känner mig visserligen alltid lite... smutsig... efteråt, men ändå. Jag läser dem med glädje*.

Jag lyssnar på lättviktspop, jag väljer film efter hur snygga skådespelarna är och färgglada foton, med ballonger och cupcakes gör min dag. Liksom kakor och bubbel. Eller en rosa klänning.

Vad hände egentligen? frågar jag mig. Och sen tar jag en kaka till.



* Vilket jag aldrig någonsin kommer att stå för om vi ses. Så ni vet. Jag förnekar allt. Yup.

5 kommentarer:

Jo sa...

Man brukar väl säga att det finns en tid för allt.. Du kanske har använt din tilldelade mängd svårmod? :) Jag läste ALLT under barndomen upp till gymnasiet, under högskoletiden läste jag bara fluff (eftersom allt annat jag läste då var tråkiga och seriösa läroböcker). Nu läser jag i stort sett inget annat än facklitteratur. Undrar när min svårmodsperiod kommer?

Trevlig helg på dig btw! :)

Lilla Duktig sa...

Haha!
Jag gjorde precis samma sak; körde igenom hela paketet med svårmod under uppväxten och sen... fluff.
Jag tror att övergången startade första gången jag såg Brainpool live. Sen dess har det bara gått utför...

Missy sa...

Jo: Trevlig helg, på dig med! Vi ses väl snart? :-)

Lilla Duktig: Hahaha! Fluff regerar! ;-)

Mrs E (ibland Grefvinnan) sa...

En redig kvinna varierar sig!

Anonym sa...

Du har väl insett att Dosto...whatever och kompani inte nödvändigtvis en bra människa gör.

Det kommer med åldern eller åtminstone hoppas jag det. I princip är din egen blogg ett bevis för att produktion av tung litteratur inte är är ett måste. Det kan räcka med slices of life.

Jag menar därmed inte att säga, att din blogg är fulskriven och hemsk.