När jag gifte mig tog jag inte Sambopersonens efternamn. Hans efternamn är nästan lika krångligt som mitt, så det blev det inget med.
Jag har liksom alltid drömt om att heta Andersson
eller... Pettersson
eller... Svensson
eller... Johansson
eller... Eriksson
eller... Nilsson. Åååh! Nilsson! Ett sånt namn!
Jag skojar inte nu. Jag är djupt seriöst allvarlig.
Istället dras jag med det omöjligaste av omöjliga efternamn och att gifta mig har jag alltid sett som Mitt Livs Möjlighet att äntligen göra mig av med mitt omöjliga efternamn och få ett sprillans nytt, blankt och skinande och fullständigt begripligt, efternamn.
Men så gick jag och blev kär i en annan omöjling till efternamnsbärare och nu känner jag att ödet har lurat mig på mina drömmars efternamn. Så jag fortsätter att dras med det jag redan har.
Fasen...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Man kan göra egna efternamn har jag hört...
Jag har försökt. Tro mig. Men det finns för tusan inte ett bra efternamn som inte redan är upptaget. och så har Patentverket lite speciella regler för hur namn får vara utformade. Vad är det för trams? :-( Muttermuttermutter...
t feel bad. När jag var liten hade jag ett ovanligt namn. Ett sånt som man får säga två gånger för att folk ska ta det på allvar och ett sånt som var lätt att retas för. Så när jag fick chansen bytte jag! Jag var 10 år. Och skitlyckligt över mitt "-son" namn. Tills jag blev typ 18 och insåg att det var sjukt vanligt och trist och önskade att jag aldrig bytt. Så jag tänkte oxå på det där med att gifta mig smart. Sambon heter Andersson. Doh! Så nu fnular vi på att ta ett gammalt släktnamn och byta båda två.
Åh! Andersson. Tycker du att jag är sjuk när jag säger att jag allt är lite avis...?
Hoppas ni kommer på något fint! :-)
Jag förstår, jag förstår. Jag har samma problem och bytte inte heller när jag gifte mig.
Hellre att jag stavar mitt eget efternamn två gånger än någon annans... typ.
I hear you...
Skicka en kommentar