Om vådan att känna sig som en torktumlad kattunge och det fantastiska med musik. Nånting sånt

Så var Way Out West slut. Och idag är känner man sig som en torktumlad kattunge.

Jag förnekar att det skulle handla om att min stackars kropp inte klarar av att stå upp i nio timmar i sträck.

För det är ju så svårt att låta bli.

När Kelis ofrivilligt visar trosorna för publiken (ljusblå, btw), när Frida Hyvönen spelar vackert piano iklädd leopadmönstrat, när Li'l Kims framträdande är så förbluffande dåligt att man inte kan sluta titta (eller jo, nu ljög jag. Det gick så bra så...), när N.E.R.D får en stor bleksvensk publik att leka hip hop, när Håkan Hellström är Håkan Hellström så som bara han kan, när Flaming Lips är bollar, ballonger, konfetti, laser och dansande teletubbies i massor, när Neil Young river loss sina femtonminuterslåtar och när Lykke Li är helt fantastisk, då vill man inte sitta still på en filt.

Ont eller ej, tusan var bra det var!