Facebook plockar fram mina sämsta sidor. Alltså: Det får mig att känna mig som en totalt vidrig, genomrutten liten person. På riktigt.
Hur jag menar?
Låt mig ta ett exempel ur verkliga världen. Den verkliga världen på Facebook, that is. Here goes:
När nyfikenheten tar över kollar jag in typmellanstadiebästisens foton. Typmellanstadiebästisen som jag inte har någon kontakt med idag, utom som "vän" på Facebook.
"Tusan vad glad och lycklig hon såg ut då...", tänker jag lite surt samtidigt som jag målar upp en bild av hur typmellanstadiebästisens liv förmodligen är alldeles rosenskimrande, genomlyckligt och utan minsta skavank. Hon har säkert inte ens PMS! Eller fotsvett!
När jag bläddrar förbi de alldeles nytagna bröllopsfotona tänker jag att "Nåja, hon förtjänar väl att se lycklig ut dårå!" samtidigt som jag inte kan låta bli att lägga märke till att "Hm... men är hon inte lite tjock?"
Och jag skräms av hur nöjd det där sista får mig att känna mig. Jag måste vara en MYCKET dålig människa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Ha ha ha ha ha! Underbart - det är ju därför jag gillar dig :-)
För att jag är EVIL? :o
Du är Missy och kommer undan med att tycka/tänka så.
Hahaha! Jag hade ingen aning om att det var så det funkade ;-)
Min pappa säger att skadeglädje är den enda sanna glädjen.
Så är det bara.
Då får jag väl helt enkelt acceptera.
Fast det är inte snällt. Ju.
Skicka en kommentar