Jag hatar att fylla år.
Så.
Då var det sagt.
Förstå mig rätt. Jag har ingenting emot själva årfyllandet, ingenting emot att bli ett år äldre, ingenting emot att kunna säga att jag är 28 istället för 27, eller som det blir snart - 29 istället för 28. jag har ingenting emot att bli gratulerad och ingenting emot att ignorera dagen heller.
Det är de där förväntningarna som ställer till det för mig. Tror jag.
Det spelar ingen roll att jag intalar mig att det inte gör något att man glömmer bort min födelsedag, jag glömmer ju själv bort födelsedagar till höger och vänster. Det spelar ingen roll när man kommer ihåg det. Det spelar ingen roll. Jag vet inte varför de där förväntningarna ställer till det så. Jag är inte ute efter några presenter eller lull-lull eller uppvaktning. Egentligen. Jag vet inte vad det är. Men nu, med nästan en månad kvar till tjugonioårsdagen börjar det ändå krypa i mig.
Care to make a hobby-analys, anyone?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
jag fyller 39 i september och har redan börjat undra hur jag ska göra nästa år.
Om man bjuder in till öppet hus - tänk om ingen vill komma liksom... Eller bara åka bort och skita i det. Hu.
Jag gillar inte heller att fylla år btw.
Tänk när man var liten och längtade och längtade efter den stora dagen. Idag hatar jag den. Påminner bara om att jag sitter i lilla byn alldeles ensam.. ;)
Vad lustit precis sådär skrev jag när det började närma sig min födelsedag nu i maj. Gå in och läs det inlägget du.
Hedgehog-Sara: Jag reser bort nästa år. Eller gräver ner mig i en grop. Eller jobbar över. Eller. Eller. Eller...
Loppanlej: Ja visst är det konstigt hur det kan förändras, det där?
Johanna: Will do!
Jag tror egentligen att du fullständigt älskar att fylla år och går under jorden om ingen hör av sig.
Fast jag kan ha fel.
Skicka en kommentar