Årets comeback

- Du har väldigt... eh... uh... originella glasögon
- Jaha. Men du är ful


Fasen också. Varför sa jag det inte?

Ja, jag är fantastisk!

Jag har många goda sidor och idag tänkte jag berätta för er om några av dem. Helt utan att ni bett om det. Så fantastiskt generös är jag. Generös och öppen i sinnet. Johodå. Då börjar vi.

En god sida jag har är att jag då och då petar Sambopersonen lite för hårt i sidan och säger "Duuuuu? Varför tycker du om mig egentligen? Vavava??? Säg något braaa! Duuuu? Men duuuuuu???" Han brukar då i ren desperation kläcka ur sig något jag inte vill höra. Med den naturliga följden att blir jag sur. Detta är min bästa sida. Jag är mycket stolt över denna egenskap, som jag arbetat hårt på att odla och förfina.

En annan god sida jag har är att jag kan sura över nästan vad som helst. Jag skojar inte! Det är charmigt, har jag hört. Eller om det var ocharmigt? Jag är lite osäker på den punkten... Men bra är det!

En tredje god sida jag har är mitt fantastiskt goda minne. Jag minns nästintill varje oförätt som någonsin har begåtts emot mig. Yup. (Inklusive när kassörskan på Bogö livs hävdade att jag betalat med en tjuga när det faktiskt var en femtiolapp och hon gav för lite växel tillbaka. Grrrrr...) Många är avundsjuka på mitt goda minne. "Tänk vilken gåva att ha ett sådant minne", säger de till varann med beundran i rösten.

Det får räcka så. Man vill ju inte skryta.

Nu då?

Jag är lite besviken. Fredrik utlovade en drastisk ökning i besöksstatistiken i och med hans svar på min fundering. Men inte då.

I ren desperation häver jag nu ur mig:

PORR!

NAKET!

PARIS HILTON INSMORD I NOUGAT!


Och inte har jag fått något vettigt svar på saken heller... *suck*

Jag ska gå nu.
Innan det går över styr alldeles.

Plötsligt händer det. Eller.... näe

Plötsligt ser jag mig omkring.

I min närmaste omgivning står, förutom de vanliga sakerna (skrivbord, golvspegel, litet bord, skrivare, dator, bäddsoffa, stol, en vägg täckt med CD-skivor, fyra gitarrer och en uckulele) även två köksbord, en gigantisk trave ren tvätt, en dator till och lite annat smått och gott.

Rummet är på ungefär tio kvadrat.
Give or take.

Något säger mig att jag borde göra något åt röran.



Oh! Nu vet jag! Jag kan stänga dörren hit när jag går härifrån. Bra idé!

iPod-sanering

Nu ska jag lägga upp en ny spellista i min iPod. På något sätt ska man ju ta sig igenom även denna höst.

Tjoho!*




* Det där sista la jag till för att det skulle låta något mindre depressivt. Vad säger ni, visst lättade det väl upp stämningen...?

Filmrecensionstajm! Tadaa!

Nu har det setts film igen. Videobutiken söndag kväll var lätt utplockad och det som fanns var dåliga-filmer-jag-redan-sett* och filmer-jag-skulle-vilja-se-men-inte-en-söndag-kväll**. Till slut hittade jag en ensam liten film på en hylla och tänkte; hmmm. Varför inte? Det var Se upp för dårarna, som jag varit sugen på att se ett tag enbart på grund av att jag blev alldeles tagen av Rakel Wärmländers insats i uppsättningen Sockersyndromet på Folkteatern här i stan i vintras.

Jag vill inleda med att säga att jag verkligen, verkligen, ville tycka om filmen.

Verkligen.

Men det hjälpte visst inte.

Jag orkar inte gå in på detaljerna, då kommer det att ta alldeles för lång tid, men för att sammanfatta: Alla män i filmen porträtterades som idioter, så fort det blev minsta känslosamt (vilket det blev oh så ofta) satte panflöjtsmusiken igång och under slutscenerna när alla var sååå glada och lyckliga satt jag och Sambopersonen i soffan dubbelvikta av skratt. Jag tror inte att det skulle vara roligt på riktigt det sättet. Men jag kan förstås ha fel, och i så fall var filmen fantastisk.

Och vad är grejen med att så många svenska skådespelare ska agera så fruktansvärt krystat och ansträngt och taaalaaa så uppstyltat? Va? När vi nu har en fyraårig statlig skådespelarutbildning kan de väl åtminstone få lära sig att tala hyfsat naturligt? Nej?

Men Rakel Wärmländer var bra. Oj vad bra hon är.






* Children of Men, Smokin´Aces... kom igen nu. Finns det någon som tyckt att de filmerna var bra?! Någon? Anyone? Nähä. Tänkte väl det.
** Last King of Scotland. Forrest Whitaker är alltid fantastisk, men min förmåga att processa information fungerar i regel "sådär" en söndagkväll...

Ok, bara EEEN till...

Kate Nash, luggtjejen du kanske eller kanske inte hört talas om, gör fin musik och jämförs allt som oftast med Lily Allen. Det är dumt. De är två olika personer, som båda gör fin musik med fina texter och trallar loss på sitt utpräglat brittiska uttal.

Det var bara det.

Jag ska gå nu.