Det här med att tro. Något som jag inte gör. Jag är en cyniker och skeptiker ända in i märgen. Ibland gör det mig lite ledsen. Som när jag anar känslan av en inneboende trygghet hos någon som faktiskt tror på en Gud, ett liv efter döden och allt sånt. Eller när jag lyssnar på Welcome Wagon och deras vackra vackra vackra musik. Då önskar jag att jag också var en av dem. Som tror. Men det gör jag inte. Hursomhelst. Fint är det.
4 kommentarer:
Ibland blir jag också sådan där. Sen inser jag att jag inte står för en bråkdel av det de tror på och så kommer jag på bättre tankar. Men ibland så... :)
Visst är det mystiskt?
Skulle ju också ha velat tro, hade varit så praktiskt när Henrik dog, att liksom verkligen kunna lita på den där känslan över att kuna ses igen. Men tror tyvärr inte alls! Vilket naturligtvis inte hindrar mig från att prata med honom allt som oftast!
Förstås. Det ena utesluter ju inte det andra, eller jag menar tvärtom...? Synd att man inte alltid är så praktisk av sig.
Skicka en kommentar