Om jordgubbar och bloggpauser, rosetter och sommar; ett väldigt långt inlägg om nästan ingenting

Jag tänkte på mitt förra inlägg.

Inte kan man sluta blogga, nej. Men man kan liksom ta lite paus. Kanske. Man vet inte, i samma ögonblick man tänker ordet bloggpaus fylls huvudet och blir sprängfyllt med inlägg som vill ut. Så det kan hända att bloggpaus mer är en sinnesstämning än något annat. Inläggen kanske står som spön i backen.

När jag började blogga fanns det ett slags syfte med det. Ett syfte som känns alltför privat och pinsamt för att skriva. Men det syftet är borta sedan länge, tur det, det var ett märkligt syfte ändå.

Men:

Jag är rädd att jag har varit lite dålig på att leva i verkligheten på sistone. Om man vill kan man skylla på att det har varit mycket, men när är det inte det?

Så:

Jag vill ligga på en filt i gräset och lyssna på vågskvalp, läsa oändliga romaner, traska sönder skor och titta på solnedgångar som hämtade från åttiotalsvykort. Jag vill fika, prata och skratta med mina vänner, skriva brev, utforska, cykla på grusvägar och resa. Jag vill äta jordgubbar. Jag vill tapetsera (ok, det vill jag inte - men jag vill att det ska bli tapetserat...). Jag vill njuta av sommaren, om den så bara består i regn och rusk och tekoppar framför brasan (som jag inte har). Jag vill ha picnic i Slottskogen och bad på skärgårdsöar. Jag vill ha sjömanskavaj och rosett i håret. Jag vill ha trams och lugn och skogspromenader och utflykt och kaffe och sommardagar vackra som en klänning.

Det vill jag.

Så bloggandet kanske blir en smula sporadiskt nu i sommar. Eller så blir det inte alls det, åh, liksom så svårt att veta. Men så tänker jag just nu idag. Och vill man så kan man säga hej på msn, för där händer det att jag finns lite då och då på misan79[at]hotmail[punkt]com.

Tallyhoo!