måndag 13 april 2009
söndag 12 april 2009
Samma lika
För ungefär ett halvår sedan pratade jag och några små kamrater om att åka till Paris över påsk. Det oh!-ades och ah!-ades över det eminenta i idéen. Sedan kom en liten sak jag brukar kalla "verkligheten" och gjorde sig påmind. Verkligheten och påskresa till Paris hade tydligen inte mycket gemensamt.
Attans då.
Hursomhelst. Istället för Paris blev det min balkong. Balkong. Nästan som Paris. Ja? Med vänner i lösmustasch, helt sjukt mycket franska ostar och Edith Piaf på stereon. Same same.
P-S. Oh! Förresten. Påminn mig om att aldrig, jag upprepar; aldrig, mer äta ost. Ok?
Brev till en modebloggare
Nu tror jag ju inte att du läser det här. Om jag trodde det hade jag inte skrivit följande, ty jag hade blivit alltför generad. Så vi utgår från att du inte läser. Och förresten kan vi väl utgå från att ingen annan heller läser? Ja? Det vore så... pinsamt. Ok.
Vad jag ville? Jo. Jag tänkte bara be om ursäkt. För vad, undrar ni nog nu (ok, här säger jag förstås emot mig själv i mitt påstående att ingen läser, men det får ni ta helt enkelt). Nåväl. Häromdagen när jag såg dig på stan och stannade upp och helt enkelt bara... tja... fånstirrade på dig? Verkligen fånstirrade. Det var väl inte så classy, skulle man kunna säga. Och jag vill hemskt gärna framstå som classy. Det vore fint. Så vi kan väl låtsas som att det aldrig har hänt. Ok?
Nästa gång tänkte jag fånstirra lite mer diskret. Får öva lite hemma först bara. Men du var hemskt söt i vad det nu var du hade på dig. Hår hade du i alla fall. Så mycket är jag rätt säker på.
This message will self destroy in five seconds.
Hej-hej.
lördag 11 april 2009
Jag är en kamera

Har ni läst Christopher Isherwoods Farväl till Berlin?
Det är en av mina absoluta favoritböcker genom tiderna. Mest bara för inledningsraderna.
"Jag är en kamera med öppen slutare, helt passiv, mekaniskt registrerande"
Det är nästan det finaste citatet jag vet. Nästan. För visst önskar man ibland att man kunde frysa tiden. Klick-klick. Som med en kamera. Att man kunde frysa ett ögonblick och spara det, stoppa ner i fickan för att plocka fram en annan gång. Ibland försöker jag, men oftast är det svårt. Man glömmer, man sparar fel, man råkar trycka på delete när man egentligen vill göra en backup.
Nu svamlar jag, men det är ok. Så ni vet.
Och sjunger fint gör hon också
Ibland kan jag tänka att det vore fint att ha en riktig bästis. Som är lite som Marit Bergman. Cool, charmig, söt, stilfull och allmänt sympatisk. Någon som sjunger små hemligheter till gitarr eller piano.
Och kanske kunde man få låna hennes skor?
Oh. Det hade varit fint.
fredag 10 april 2009
Utan titel
Vaddå, kommer du verkligen inte ihåg hur det är att vara femton år?
Jo. Det gör jag ju.
Jag minns hur klasskamraterna tjuvrökte och drack folköl nere vid macken och hur jag tänkte att det måste finnas något större än det här. Jag minns hur man tvingades ihop med människor för att man var i samma ålder och hade samma postnummer. Jag minns att jag var fulast i hela världen och att min blonda klasskamrat dyrkades av pojkarna. Jag minns att jag var alldeles ensam om att hata allt och att ingen förstod. Jag minns att jag bara längtade efter att bli äldre, vuxen, en smula klokare och att ha mindre ångest.
För en tid sedan pratade jag med min blonda klasskamrat om högstadietiden. Min blonda klasskamrat, en av de få som jag faktiskt tycker om att träffa även idag när man blivit en smula äldre. Klokare? Inte mycket. Men äldre. Hon verkade inte alls minnas detsamma som jag. I hennes huvud var det hon som varit fulast och alldeles ensam om att hata allt. Och ingen förstod henne heller.
Märkligt.
Vägra pollenallergi
Konstigt... (pollenpollenpollen)
Kan jag vara förkyld? (pollenpollenpollen)
Kanske...? (pollenpollenpollen)
Nej, om man skulle gå ut i solen ett tag (pollenpollenpollen)
Då blir det säkert bättre? (pollenpollenpollen)
Ja, så tror jag.

