Utan titel

För en tid sedan frågade jag en femtonåring hur det var. Inte var det bra. Tydligen. Femtonåringen bara tittade på mig och muttrade något till svar. Sedan blängde femtonåringen på mig och frågade

Vaddå, kommer du verkligen inte ihåg hur det är att vara femton år?

Jo. Det gör jag ju.

Jag minns hur klasskamraterna tjuvrökte och drack folköl nere vid macken och hur jag tänkte att det måste finnas något större än det här. Jag minns hur man tvingades ihop med människor för att man var i samma ålder och hade samma postnummer. Jag minns att jag var fulast i hela världen och att min blonda klasskamrat dyrkades av pojkarna. Jag minns att jag var alldeles ensam om att hata allt och att ingen förstod. Jag minns att jag bara längtade efter att bli äldre, vuxen, en smula klokare och att ha mindre ångest.

För en tid sedan pratade jag med min blonda klasskamrat om högstadietiden. Min blonda klasskamrat, en av de få som jag faktiskt tycker om att träffa även idag när man blivit en smula äldre. Klokare? Inte mycket. Men äldre. Hon verkade inte alls minnas detsamma som jag. I hennes huvud var det hon som varit fulast och alldeles ensam om att hata allt. Och ingen förstod henne heller.

Märkligt.