Förr i tiden

Ibland kan jag sakna det hemliga krypin bloggen var för två år sedan. När ingen visste om den. Utom jag. Och ni som trillade in och läste. Och kom tillbaks - Yay! När jag inte hade träffat någon bloggare så att säga IRL. När jag kunde skriva vad som helst eftersom bloggen liksom inte fanns i verkligheten. Bara som en liten värld i datorn.

Fast för det mesta gör jag inte det. Men ibland så. Lite.

Coincidence?

Men alltså. Allvarligt. Vad är oddsen...?

Jävlar också!

Nu när Linda K länkat till mitt förra inlägg inser jag ju att människor som aldrig skulle läsa mina smått fantastiska ord* sitter och läser det just jag skriver just nu.

Så nu gäller det att skriva något extra speciellt, att komma med storheter, att... Men vaf'... Jävla skitbajs också!!! Inte ens en gnutta inspiration kan jag uppbåda.

Nåväl.

Men så välkomna tillbaks en annan dag då? Ja?

Okelidokeli.




* Eum... se nedan. Typ?

Mmm...

Det bästa jag vet ungefär

Spaghetti Carbonara och öl

Ibland tror jag att jag kan ha varit lastbilschaufför i ett tidigare liv...

Förresten...

... så såg jag ut som döden när jag vaknade i morse. Jag skojar inte. Döden. Eller möjligtvis någon nära släkting till döden. Dödens syster?

Till saken hör att jag igår gick och la mig 23.30. Jag upprepar: 23.30. Efter en synnerligen lugn och stillsam kväll i sällskap av samboperson, liten kamrat och dålig åttiotalsvinyl.

Och ändå vaknar jag och ser ut som döden.

Ålderstecken?

En dag av vadsomhelst

En söndagmorgon utan färdiga planer är ungefär som när man fick hundra kronor av mormor som barn.

Den där hundralappen innehöll oanade möjligheter, allt kunde göras med dess hjälp. Allt. Man kunde köpa en bok, en skiva, jättemycket godis eller spara den till något speciellt. Men när man väl använt den försvann magin.

Så vad ska det bli av den här dagen?

Jag får fundera över en kopp kaffe.

Hatten är din

Idag har jag köpt en hatt. För det är inte bara det rosa året, det är även hattens år. Sådeså.