Sagan om stövlarna

Insåg just att jag velat ha röda näbbstövlar i två år nu

Två år

Två

År

Två år är jättelång tid

Men jag tycker fortfarande att de är för dyra. Sabla skitbajs också. Jag vill ju så gärna att sagan om stövlarna ska ha ett lyckligt slut

Årets sötaste video?

Ibland vill jag tacka gud för att jag är vuxen, men så kommer jag på att jag ju inte tror på någon sån

Så kan det vara. Men ändå. Fasen vad det kunde vara jobbigt att vara barn

Från och med nu:

Blir det INGEN mer tisdagspizza
Går vi (jag) till gymet en gång mer än vad jag hade tänkt per vecka
Går jag kvällspromenader i höstrusket. VARJE dag. Gnnn...
Ser jag till att ta morgonpromenad varje dag, inte bara de dagar lusten faller på
Blir det INGET mer godis
Blir det bara glass på lördagar
Ska jag alltid ha tråkiga saker jag kan tugga på i skrivbordet på jobbet
Säger jag nej till tårta. Oftast. Eller, ja... ibland i alla fall

Jag har inte råd att köpa en ny garderob, så nu ser vi till att jag kommer i den gamla istället

Jag tänker att om jag skriver planen här på bloggen så måste jag följa den

Jag ger den tio minuter

Max


Hur var det nu... Fanns det några kakor eller?

Mjau

Det är intressant att bli mött av en pratsam liten varelse som ska berätta om hela sin dag när jag kommer hem. Att han sedan prompt ska borsta håret på mig med sina tassar, följt av hysteriskt strykande mot ansiktet kompenseras väl av en varm och spinnande pälsboll i knät när jag bloggar.

Tompa

Efter att ha sett "Tropic Thunder" har jag återfått någon slags respekt för Tom Cruise

För visst känner ni igen honom...?

Sjukt upptagen ju!

Jag skulle vilja ha

1. en Anna Holtblad-kofta
2. en sammetskavaj, en sammetskavaj, mitt kungarike för en sammetskavaj!

Det vill jag visst. Johodå



P-S Som ni alla förstår lever jag ett mycket upptaget och spännande liv, när detta är vad som kommer ur tangenterna när jag väl sätter mig vid bloggen. Oh my... D-S

En lång och tämligen omständig förklaring. Men ändå

Det där med vikt dårå

Jag kände en flicka en gång som alltid hälsade med orden "nejmen va fiiin du är, har du gått ner i vikt?". Alltid. Man hann knappt säga hej innan meningen kom ut ur hennes mun. Varenda gång man sågs.

Den flickan hade inte ett riktigt sunt förhållande till vikt, varken sin egen eller andras.

När jag svarade:

"Nej"

"Vad menar du?"

eller

"Varför tror du det?"

så brukade hon se smått förbryllad och lite stött ut. För vad kunde vara en finare komplimang än att liksom antyda att någon gått ner i vikt?

Mitt eget förhållande till vikt ser inte ut så. Alls. Jag trivs bäst när jag kan röra mig ordentligt och när jag kan knäppa alla knappar i mina byxor. Jag trivs inte när kroppen känns otymplig att bära med sig och jag trivs inte heller när jag är för smal för att kunna hitta kläder som passar. Jag har provat båda, så här vet jag vad jag talar om.

Vikt är skit samma. Vikt är en siffra. Ibland kan man önska att man vägde mer eller mindre och ibland är det något man faktiskt ska ta tag i. Men lyckan sitter inte i två kilo upp eller ned, inte ens i tio kilo upp eller ned. Vad jag ville säga med det förra inlägget var bara hur sorgligt det är med de som tror så, de som är djupt olyckliga, som tycker att livet är skit och som tänker att om de bara vägde fem kilo mindre skulle livet vara fluffigt och mjukt med en doft av rosor.

För eventuell närvaro av fluff i livet har väldigt sällan med kilon att göra.