Eftersom jag inte hade någon hud fick jag bygga min egen. Den blev inte så bra, men den fungerar. Oftast. Ibland.
Någon gång då och då kommer människor som når in, inanför huden som jag byggt. Det är inte ofta. Det är obehagligt och sällsamt bekant och fint på samma gång. Men ingenting gör mig lika rädd.
För förr eller senare sitter man där, och gråter i sin fisksoppa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Att lita på någon till 100 % är gambling. Hög insats som kan ge massor igen eller göra dig urfattig...
Var rädd om dig!
Det verkligt konstiga är att det kan finnas hundra skäl till att gråta i sin fisksoppa. Både bra och dåliga.
Tack för omtanken :-)
Det är väl jättebra att du får sådan fin kontakt med dina vänner.
Jag hade också gråtit om jag ätit fisksoppa. Bättre med marsipangrisar lilla du :-)
Miss Upsey Daisy: Gulle
Miss E: Hahaha! Så sant. Tänkte inte på det :-P
Skicka en kommentar