När jag var barn drömde jag alltid om ett annat förnamn. Något mer flickigt och långt. Något i stil med Pernilla, Rebecca, Josephina eller Veronika. Eller Angelique. När jag blev äldre längtade jag bort från mitt efternamn, mitt krångliga, bökiga efternamn. Som fick människor att stanna av mitt i läsningen av det, och stava sig igenom det högt. Efternamnet som förbryllade men aldrig fascinerade. Kunde jag inte fått heta något alldeles, alldeles vanligt istället. Johansson. Eller Svensson. Eller Andersson.
Idag fick jag veta att en kamrat bytt efternamn. Baraså. Oväntat märkligt, lite konstigt ändå. Hur man vill byta bort något så fantastiskt underbart som ett son-namn övergår mitt förstånd.
For real.
Själv funderar jag också på att göra något drastiskt. Fast av en mer ytlig art. Bleka håret kanske? Men så kommer jag på att jag ser ut som en gris i vitblekt hår, så jag hoppar nog över det ändå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Jag tycker att du har världens vackraste förnamn, så det var bra att du inte bytte bort det! Jag har stavat mitt namn på ett annat sätt i perioder, för att verka mer normal. Det hjälpte kanske inte så mycket, men lite tror jag.
Ditt namn är inte dumt, det heller! Och jag har vant mig, vore konstigt att heta något annat ju.
Ja, och vi kan väl alltid byta med varandra om vi tröttnar.
Känner igen funderingarna!
Jag ville absolut heta Jennifer eller Jessica, det var heta namn på 80-talet.
Men nu? Emma duger bra.
A spoonful of mint: Bra tänkt! ;-)
Emma: 80-talet var en gyllene tid för flickor med långa och lockiga namn. 2000-talet är en gyllene tid för de korta och enkla namnen. Heja nuet!
Jag ville heta Eva. Jag ville också gå i "andra ring" och ha en häst som hette Haifa. Och så tyckte jag att Jonny i min klass var den perfekta pojkvännen.
Såhär i efterhand: Mjaaa..
Jo: Hahaha! "mjaaa..." låter klokt ;-)
jag ville heta typ Karin, therese eller Christel. Fast helst Kitty.
jag tror att alla någon gång under livet tyckt att sitt namn är det hemskaste i hela världen. jag tyckte karolina var jättefult o "döpte" om mig under en (kort) period till caroline, men ville helst heta laura (som i lilla huset på prärien... ) eller beatrice....
Själv har jag det mest klassiska namnet som finns. Mina föräldras fantasi slog knut på sig då i mitten av sjuttiotalet.
Jag har ett -son namn. Ska gifta mig i vår och har hiskeliga problem med att få fästisen att vilja ta mitt för jag är verkligen förtjust i det. Det känns trevligt och väldigt svenskt. Snart finns det inga -son namn kvar...
Hedgehog-Sara: Såklart. Helst Kitty.
Karro: Vad tror du om Beatrix istället? :o
Miss Upsey Daisy: Pffft! Pyttsan heller, ditt namn är som ett klassiskt årgångsvin. Ju!
Emster: Jag står på din sida :-)
Jag ville heta Jane. (Herregud!)
En granne har bytt både förnamn och efternamn. Hemskt märkligt.
Me Tarzan
Skicka en kommentar