Jag har en massa knasiga känslor som spretar åt alla håll mest hela tiden. Jag kan bli riktigt, riktigt tok-ledsen ibland. Och så är jag det en stund, sen känns det bättre. Likaså kan jag bli riktigt tok-arg, riktigt tok-glad och riktigt tok-förbryllad. All känslor är på max.
Ibland funderar jag över om det inte skulle vara bekvämare för både mig och omgivningen om jag var lite mer neutral, mer "zen" och tog saker lite mer med en klackspark.
Kanske?
Lite?
Men jag tror att jag snart skulle sakna mig själv
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Det är som jag allt eller inget. Funderade ett tag på att ändra mig, men så nej. Det är det som är charmen med mig. Så kör på Missy.
Du är inte ensam. Absolut inte ensam. Vi känslomänniskor har det inte lätt...
Kram
Johanna: Det är för- och nackdelar med allt, tänker jag :-)
Miss E: Skulle du och jag vara lika? INTE då. Pffft! :-P
Och kram på dig med, sötis
Äsch, tänk vad tråkigt livet skulle vara om alla var jämna och lagom? Man skulle inte ha nåt att prata om och alla skulle vara... beiga. Nä. Inte kul.
(Säger hon som hoppas att hon någon gång ska räknas som normal...)
Samma sak här. Men nu är det PMS så jag kan skylla på det några dagar åtminstone. Frågan är bara vad jag ska göra med månadens tre andra veckor?
Haha. Din förklaring på varför du bloggar är ju helt underbar =)
Jo: Jag vet, men ibland blir man ändå fundersam. Är det värt det, liksom?
Miss Upsey Daisy: Ah. Svår fråga...
Sawen: Ärlighet varar längst, påstås det...
Man kan inte vara zen hela tiden. Då kan man ju lika gärna vara död.
Eller? 'sides - jag gillar ju dig som du är. Ju.
Du är allt bra gullig du. Även om du inte slår mig i huvudet när jag ber om det ;-)
Skicka en kommentar