När jag var barn var utklädningslek min favorit. Jag älskade att klä ut mig i mormors fyrtiotalshattar, mammas pumps och bästisens mammas silkiga klänningar. Att öppna lådan med utklädningskläder och känna tygernas olika dofter var alldeles magiskt.
Känslan har inte gått över. Skillnaden är att idag kliver jag in i klädkammaren, bland klänningarna, bland det som är mitt och precis så rosa eller blommigt eller jämngrått som jag vill ha det.
Och ingen säger till mig att jag ska byta om till middagen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Jag minns när jag var liten. Min bästa kompis mamma hade varit balettdansös i sin ungdom och hade ett gäng gamla riktiga balettklänningar som vi lekte i.
Den finaste var en gul, ah - minnen... Man skulle ha en sån klänning nu.
Åh, jag blir riktigt avis. Nu. Normalt eller? ;-)
helt normalt, kära Missy :)
Det finns ju en anledning till att jag envisas med att ha Halloweenfest där jag själv är med o bestämmer temat.. ;) Då kan man ha cocktailparty t ex, så man får användning av sin 50-talsklänning som man har sytt! :) I år blev det annat tema, inte lika klänningsvänligt, men jag ska nog få till det... (Barnprogram)
Jag tror f.ö att du har smittat mig, jag är tokförkyld! ;)
man klär ut sig alldeles för sällan :D
Jag gillar att klä ut mig... men inte fint.. fult!
Hedgehog-Sara: Visst serru ;-)
Jo: Bolibompadraken!!! Det hade varit perfekt ;-)
Linda K: Hear! Hear!
Miss Upsey Daisy: I hear ya, sista! :-P
Men... bolibompadraken har ju ingen klänning..? Då går det ju inte! ;)
Utklädningslådan var min bästa vän som barn. Och nu är jag fortfarande galen i att klä ut och klä upp mig.
Skicka en kommentar