Ibland förväntas man (jag! jag! jag!) vara sådär tralalaglad och hoppsansarolig och pigg och nöjd och tillfreds med allt. Istället väljer jag då, lite oväntat kan tyckas, att vara härligt, underbart ocharmigt, gammaldags TJURIG. Ingen kan tjura som jag, ska ni veta. Och jag upphör inte att hitta anledningar till det. Oh, så många anledningar jag kan hitta! Om jag letar. Noga. Och uppförstorar saker. Men då ni!
Sen försöker jag upplysa mina vänner om hur SYND det är om mig och hur de borde roa mig efter bästa förmåga. Ballonger, glass och choklad. Kanske? Anything goes. Jag är inte den som är den. Jag uppskattar det lilla. Men tydligen går det inte riktigt hem hos gemene man. Tydligen gillar gemene man tralalaglad och hoppsansarolig mycket bättre än det gammaldags tjuriga. Hur kan detta komma sig? Obegripligt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
men om man skulle komma med träskor på kurbitsbricka - skulle du kunna sura då? :)
Klart du ska sura, jag tycker att det är jättesynd om dig så som du får slita nu. Hade vi bara kunnat hitta en tid hade jag bakat tårta och fixat champagne åt dig :-) Vi har ju alltid Valborg...
Hegehog-Sara: Hahaha! Nej, inte då inte ;-)
Miss E: Gulle!!! :-)
Sån är jag :-)
Ju gladare det förväntas att jag ska vara desto surare är jag. Jättelogiskt och allt.
man får sura, det gäller att passa på och göra det rejält när tillfälle ges :D
Miss Upsey Daisy: Men nu kan du konsultera din koraff i livets alla stora frågor. Bra va ;-)
Annie PD: Ah! Väl talat.
Skicka en kommentar