Gnällmeister

Jag skulle vilja formulera något klokt om fenomenet gnäll.

Något storslaget, humoristiskt och personligt. Något om hur gnället håller på att ta över världen och att jag snart inte orkar träffa på en enda människa till som gnäller. Som gnäller över jobb/ lön/ pengar/ ålderskomplex/ barn/ familj/ pojkvän/ flickvän/ människor/ saker/ bristen på saker/ överflödet av saker osv, osv, osv i all oändlighet. Människor utan självinsikt, utan självdistans och som inte kan se det humoristiska i eländet. Som egentligen inte är något elände, för vem har ork att gnälla om det som verkligen betyder något? Det som verkligen är eländigt, på riktigt?

Och jag skulle vilja skriva något om hur en viss typ av gnäll ändå är ganska roligt. Den där typen av gnäll som inte betyder något. Och som ingen tror betyder något heller, varken gnällaren eller den pågnällda. Det som handlar om varför man alltid lyckas hamna bredvid kvinnan som talar med sig själv med hjälp av en leksakstelefon när man åker spårvagn. Eller den sortens gnäll som handlar om väder. Eller paraplyer som krånglar. Eller något annat helt, totalt, oväsentligt.

Det skulle jag vilja skriva.
Något sånt.
Men jag har ingen inspiration, så det får bli en annan gång. OM jag lyckas formulera mig.

----------------------------------------------------------------------------------------
Tills dess tänker jag börja försöka minska på mitt eget gnällande, verkligen jobba på det. Oh golly, hur ska det gå??? För jag tänker att om jag håller på att bli tokig på världen, vad håller då inte världen på att bli på mig? Shit... *plötslig insikt*. Om det finns någon därute som vill passa på att klaga lite (gnälla?) på mitt tidigare gnällande, here´s your chance. May you speak now or forever hold your peace.

Nu: Över till gnällfri zon.