Idag hörde jag Kents Kräm på radio. Plötsligt var jag sjutton år. Med svartfärgat kortklippt hår, alldeles för mycket kajal och illgröna smalspåriga manchesterbyxor.
När låten tog slut var allt som vanligt igen.
Mycket märklig upplevelse.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
det är rätt skönt med såna upplevelser ändå :)
Sant :)
Åh, gammla Kent-låtar kan verkligen göra en tokigt nostalgisk!
Indeed!
Hehehehe...du har inga bildbevis, månne? tjipp
Hahaha! Inget som kommer att publiceras i den här bloggen. No siree...
Skicka en kommentar