Men jag har en jättefin rosa spade. JÄTTE-fin!

När man var liten struttade man glatt fram till något annat barn för att hon/han såg snäll ut, hade fint hår eller en bra spade. Man ska aldrig underskatta en bra spade! Sen frågade man ”ska vi leka?” och allt var klart.

Varför räcker det inte med att fråga om man ska leka när man plötsligt blivit vuxen enligt SJ:s normer? Hur blir man vänner i vuxen ålder? Är det överhuvudtaget möjligt? Hur gör man? Den enda nykläckta vänskap jag hör talas om är den som bygger på ett gemensamt intresse.

Till exempel:
- Nyblivna mammor. De träffas och pratar stygn och avföring. Oh joy...
- Idrottsutövande av något slag (”Jag och Gudrun är yoga-kompisar”)
- Sjuka intressen (trekkies)
- Sjuka intressen (swingers)
- Sjuka intressen (än en gång; nyblivna föräldrar. ”Jag, Kurt och Ove är med i samma pappagrupp” wtf?)
- Arbetskamrater. Man gillar inte varandra så mycket egentligen, men tycker att det är trevligt att ha några ytliga små vänninor att gnälla tillsammans med. Om jobbet. Om chefen. Om kaffeapparaten på jobbet. Och han den där Kurt, är han inte lite konstig ändå?

Jag behöver en manual, en ”how-to" guide, en instruktionsbok. Helst en som inte är skriven av Dr Phil. Eller hans son.

Ok?