Uuuuuuääääää!

Jag tror att alla eventuella god-flickvän-points har neutraliserats genom ett telefonsamtal till sambopersonen. Varför? Det började ungefär såhär: "Uuuuuuäääääää! Det är syyyynd om mig! Jag är sjuuuuuk!".

Jag är sämst i hela världen på att vara sjuk. Jag utvecklar en vidrig sjuk-sida av min personlighet och den är verkligen ingen walk-in-the-park. No sir. Jag blir grinig och sur och gnällig och vill ha sympatier från alla håll hela tiden. Och te. Och choklad. Och tidningar. Och choklad. Dessutom blir jag rastlös och klättrar på väggarna. Jag vill aldrig jobba lika mycket som jag vill när jag är sjuk och inte kan gå och jobba. Jag är en sån där som går till jobbet sekunden efter att jag kan kliva upp ur sängen och hålla balansen mer än två sekunder. Sen smittar jag alla andra på jobbet när jag väl är där*.

Imorgon kan jag bara inte vara sjuk längre, första dagen på nya jobbet och allt. Jag ska preparera mig med echinagard, alvedon och C-vitamin. Plus alla apelsiner jag bara kan komma över, för lite extra C-vitamindos.

Sen när jag kommer hem från jobbet kommer jag med all säkerhet att köra en repris på dagens telefonsamtal. Yay...





* Neeeeeej, jag är FRISK nu serru. Hosthost. Jag smittar inte längre. Hosthost. Tror jag. Hosthost.