Finhelg

I helgen har jag klippt mig, hämtat en underbar soffa som jag råkat (ehum...) köpa och bjudit bärhjälpen på wienerbröd. Jag har redigerat bilder, klappat katten och fått världens gulligaste mail från ett brudpar jag ska fota i sommar. Jag har bläddrat i fina Liselotte Watkins-boxen, tränat, ätit pasta och fotograferat godis. Baraföratt. Och så har jag suttit still och sett helt galet många avsnitt av "How I Met Your Mother".

Jag skulle vilja påstå att jag varit helt fantastiskt ickeproduktiv. Och vet ni vad? Det känns underbart.

Lördag

Dagens mest spännande: Den stora frågan om hur soffan ska ta sig hem
Dagens mest efterlängtade: Klippning. Äntligen!
Dagens kom ihåg: Hämta ut filmfestivalsbiljetter

Dåså. Låt dagen börja.

Ha en toppenfin lördag!

Plötslig insikt

Hon: Vääänta lite nu. Sitter vi verkligen och ser På spåret en fredag kväll? På riktigt???

Tystnad.

Han: (ursäktande, en smula ynkligt och med viss uppgivenhet) Jamen, jag är ju för fan trettifem bast...

Det går utför. Snabbt. Nu går jag hon och sätter mig sig i gungstolen en stund och funderar över väderprognosen. Och över ungdomen nuförtiden. Jomenvisst.

Hoppsan

Jag råkade visst köpa en soffa idag. Nu ska jag bara klura ut hur jag ska få hem den. Och vem som ska bära upp den de tre smala trapporna utan hiss.

Tisdagstanke

När jag var yngre hade jag fester nästan jämt. Stora, spontana, glada fester med alldeles för mycket folk i min lilla lilla lägenhet där jag bodde. Inga stolar, men golv stort nog för att sitta, stå eller trängas.

Nu är jag någon slags vuxen och har nästan glömt bort hur man ordnar stora spontana glada fester. Folk har liksom inte tid med sånt längre. Eller så har de flyttat. Eller så har jag tappat bort dem nånstans på vägen. Jag har inte heller tid, verkar det. Men det stör mig inte lika mycket.

Så. Vad säger ni? Jag ordnar paraplydrinkar och slår på balkongvärmaren, så kan vi låtsas att det inte är januari längre och ha en liten midsommarfest på balkongen?

(och när man väl bestämmer sig brukar man få vänta två veckor på en tid)

En dag tänker man att det är ett bra tag tills det är dags att gå och klippa sig igen.

Sedan plötsligt, utan förvarning, infinner den sig.

Känslan.

Bara någon vecka senare.

Ni vet känslan när man vaknar en morgon och upptäcker att det har gått för långt, att håret är helt galet ostyrigt och dessutom har fått en helt ny, tämligen originell och lätt suspekt, frisyr som man inte riktigt vill minnas att det hade när man gick och lade sig igår kväll? Ja?

Jag blir lika överraskad varje gång det händer. Även idag.

...

Jag är trött, januariglåmigledsen och skulle behöva en kram.

Så kan det också vara.

Men nu tar vi och lyssnar på något fint

För att det är måndag, grått och trist. Inte det minsta rosa, trots allt.

Rosa fluff och vuxentråk

Jag studerar facebookstatusar och konstaterar att där är hög vuxenfaktor. Det berättas om nattning av barn, husköp och renoveringsprojekt.

Själv vill jag vara prinsessa i tyll, med balettskor på fötterna och högtflygande tankar i huvudet. Jag vill dansa, drömma, köra fortfortfort och dricka bubblig alkoläsk eller kanske saft med färgglada sugrör. Jag vill viska hemligheter tyst i örat på någon jag tycker om, vara uppe hela natten, drömma rosa drömmar av sockervadd och svepa in mig i ett moln av ljusblått fnitter. Jag vill leka låtsaslek och snurra mig yr, vila på vänners golv och studera all världens tak.

Det vill jag göra.

Men först ska jag tvätta. Och betala räkningar. Och ringa försäkringsbolag. För tydligen måste även rosa prinsessor med drömmar av kristyr ha en giltig bilförsäkring.

I'm... alive!

Jo, det är sant. Jag lever.

Dagarna har tillbringats i någon form av förkylningskoma. Sambopersonen konstaterade häromdagen att jag såg hemsk ut och finastevänpersonen konstaterade att jag lät hemsk. Tack. Jättemycket tack, verkligen.

Men nu är det bättre. Tjoho! Hurra för det!

Och efter att ha svurit över lösögonfransar och håruppsättning tillbringades gårdagkvällen på glittrigt firande av ett visst födelsedagsbarn. Mycket trevligt! Nya och gamla vänner och bekanta, maränger och konfetti, peruker och paljetter. Fint som snus.

Yours truly tog sedan med sig förkylningen och gav sig hemåt i askungetid.

SNOR!

Ok. Här kommer ett tredje inlägg om snor. Bara för att det är så härligt.

Jag ska inte skriva mer om det nu.

Lovar.

Det glamourösa livet

Jag ska alldeles strax gå och sova och hoppas att denna plan hjälper till att kurera förkylningen som flyttat in i min kropp och tycks ha långt gångna planer på att stanna ett tag.

Men innan dess vill jag upplysa världen om allt jag pysslat med på sistone. Och omvärlden VILL höra. Johodå!

Beredda?

1. Jag har fotograferat
2. Jag har redigerat bilder
3. Jag har redigerat ännu mer bilder
4. Jag har svurit som tusan över det sabla redigeringshe****et
5. Jag har snytit mig
6. Jag har jobbatjobbatjobbat (no joke)
7. Jag har köpt Hubba Bubba. Fråga inte varför. Det bara låg där och var... rosa
8. Jag har funderat över det här med att jag borde klippa mig
9. Jag har funderat över det här med att det är riktigt trist att betala en klippning
10. Jag har funderat över hur långt det är till lön
11. Jag har inte läst klart den fina boken jag påbörjade i julas
12. Jag har, mot bättre vetande, påbörjat del tre i Stieg Larsson-trilogin. Jag skäms. Som en hund. Varför? Läs HÄR, HÄR och HÄR. Till exempel.

Nu går jag och mina tokglamourösa tofflor och går och lägger oss. Gonatt!

Snor

Idag är jag snorig. Det är skitäckligt. Jag tänkte att om ni kanske inte visste det innan så vet ni det nu.

Vi tar det igen.

Snorigt

är lika med

Äckligt


Nu vet ni. Isch.

Livet utanför

Ibland behövs lite verklighetsflykt. Då gör det liksom inget att man lagt upp samma video flera flera flera gånger tidigare (tur för mig!)

Jag hoppas att ni har överseende med att bloggen går lite på tomgång för ögonblicket, men jag har fullt upp med livet utanför. På gott och ont.

Puss!

Måndag

Måndag i ny vecka. Vi passar på att resa till soligare platser. I alla fall i huvudet, när vi blundar. När vi öpnar ögonen är vi kvar i kallt och mörkt vinterland, men med känslan av sol i magen. Fint.

Passa gärna på att kolla mina Tradera-auktioner som tar slut under veckan, de första redan imorgon.

...

Det där med att städa undan julen... Jag är inte riktigt redo än. Jag har känt efter och nej, inte än. Så jag har bestämt mig för att det får vara jul hemma hos mig i en hel vecka till.

Ho-ho-ho! Meeerry Christmas!

Under tiden

Medan jag redigerar bilder kan ni få lyssna lite på begåvade Laura Marling. Visst är videon precis hur fin som helst?

Ödmjuk OCH realistisk!

Vissa veckor borde nästan inte få finnas. Allvarligt. Låt oss inte gå in på detaljer, men vissa veckor... Fast nej, jag ska vara positiv. Det är en hel helg innan veckan är slut. Vad som helst kan hända.

Jag hoppas på något bra.

Och från det ena till det andra är det lätt att liksom hamna i något slags nedåtgående spiral som gör en alldeles yr i huvudet när man, än en gång, inser att man ändå kanske inte är bäst. Jag vill gärna vara det. Hemskt gärna. Bäst. Helst på allt jag försöker mig på, förstås, men jag nöjer mig med det lilla. Kanske med att bara vara bäst i världen på en eller två saker. Eller näst bäst. Jag är inte den som är den.

Ödmjuk är mitt mellannamn.

Längt

Jag längtar bort. Eller mer specifikt, dit. Längtar efter smakerna, dofterna, bokaffären på Upper West Side, bion på Broadway, sushistället och "sushi for two", caphirinas i Greewich, pannkakor i East Village, skuggorna på Fifth Avenue, att trampa sönder sina skor, gula taxibilar, en tunnelbana fylld med reklam på spanska, klarinettspel i Central Park, Lennondyrkarna utanför Dakota Building, Pink Lemonade, Cup Cakes, gatumarknader, brofästen, solsken och coola storstadsdamer.

Men januari i Göteborg är också bra.

Jodå.

Den lilla stigen i den lilla skogen där jag gått

Jag ser hur fina Jessica lagt upp en liten film på sin fina blog. En film som gör mig alldeles förundrad. För på filmen ser jag en stig där jag gått oh så många gånger för inte alltför många år sedan. Ändå känns det som ett annat liv. Är det inte märkligt?

Schhh!

Tyst. Det börjar nu. På TV alltså.

Flight of The Conchords.

Kärlek.

Positive Thinking

När man väcks av att katten kräks i hallen klockan 04.28 kan man liksom ana att det inte kommer att bli en bra dag. Tur då att det kommer en ny redan imorgon.

Que?

Vän av ordning undrar hur jag tänkte när jag skrev "gå i idé" för ett par inlägg sedan. Jag menar, hur gör man då? Är det en kreativ form av ide? Eller handlar det om något helt annat?

Hursomhelst har yours truly korrigerat det nu.

Jag rear ut min själ, allt ska bort

Funderar på att sälja allt jag äger för att få råd att köpa Kameran. Jag kan lätt acceptera att sitta naken på ett kalt vardagsrumsgolv om jag bara hade Kameran.

När jag tänker närmare på saken tror jag att man aldrig någonsin känner sig riktigt naken med den. Kameran alltså. Nej. Så måste det vara.




Och för den som undrar: Nej, våren är inte här nu och jag kommer inte i jeansen (jo, om jag ligger ner och låter bli att andas). Dock är jag fortfarande lite sugen på såväl ide som semla.

Orka!

Nej, men alltså. Januari? Och sedan februari? För att inte tala om mars?

Känner ett starkt behov av att köpa med mig några semlor och gå i ide tills träden slår ut. Och tills jag får på mig de sabla jeansen igen.

Återkommer då. Eller när jag gett upp i jeansfrågan. Vilket som nu kommer först.

Bäst vs sämst i världen

Ibland känner jag mig lite bra på det jag företar mig. Ibland riktigt mycket bra. Ibland låtsas jag så bra att jag nästan tror på det själv.

Och ibland, ibland känner jag mig så sämst på allt som någon någonsin kan bli. Antar att det är mänskligt, men det är ändå helt ofantligt trist.

Om semlor och helt intakta inre organ

Andra pratar kilon. Som i "jag ska gå ner ett, två, fem, tio, arton kilo".

Själv vill jag bara kunna dra på mig jeansen utan att skada njurarna. Och helst att jackan inte ska strama sådär konstigt över axlarna. Det vore alla tiders.

Så nu lever vi lite nyttigt ett tag. Semlan har dock sin givna plats i kostcirkeln. Yup. Bra så.

Varför denna dag ändå sög

Jag passerade en olycksplats på vägen till jobbet och kunde inte sluta tänka på den hopknycklade lilla saken som en gång varit bil på hela dagen. Jag jobbade jättehårtlänge. Jag kom hem för sent för att hinna gå och träna. Och för att hinna till Posten med lite saker innan de stängde. Det enda som fanns hemma var lite bröd som en gång varit gott men som nu, let's face it, var ganska äckligt. Min hud är så torr att jag börjar tro att det är något slags dåligt skämt, sabla kyla! Det är kallt, sabla kyla! Jag fryser, sabla kyla!

För att se den positiva sidan av dagen så är Minimarkets underbara svarta jodphurs som fanns till fint pris på Très bien shops rea slutsålda i min storlek, SÅ JAG BEHÖVER I ALLA FALL INTE KÖPA DEM. ÅH SÅ BRA.

Nu ska jag sova. Gonatt.

Picture Perfect

Jomendetärsåatt... Jag har en fotoblogg också.

Jag tänker att om jag tipsar om den här så blir jag automatiskt bättre på att uppdatera den. Bra tänkt va?

Premiär

Det är aldrig för tidigt att börja äta semlor. Som en liten bit av himlen, I tells ya.

Fulltankad

Jag tänker väldigt mycket när jag är ledig, har jag insett. Huvudet är alldeles fullt med ord och tankar om allt möjligt.

Det är nästan så att det ska bli lite skönt att börja jobba igen på torsdag. Men bara nästan, mind you.

"What is in a name?"

Idag funderar jag över det här med efternamn. Jag har skrivit om det förut ett par gånger, vill jag minnas. Att jag funderat över det. Efternamn. Och om man ska ta och byta. Och om något av ens identitet sitter där, i namnet. Och om det spelar någon roll.

Djupt filosofiskt, på det hela taget.

Mitt eget efternamn är en smula krångligt, högst ovanligt och börjar på en besvärlig bokstav. Det är inte utan att man börjar fundera på om man verkligen ska heta ett sådant namn, när man aldrig ens varit särskilt förtjust i det.

Man kan ta sin makes namn, ett nytt namn eller ett släktnamn. Eller behålla det gamla. Klurigt. Mina funderingar handlar mest om att ta ett släktnamn. Det skulle få mig att framstå som en nittiotreårig finsk liten dam och det skulle kännas ganska trevligt, tänker jag. Att det sedan inte direkt verkar finnas någon släkting som heter det längre ser jag mest som en bonus - Namnet skulle bli mitt och bara mitt*.

Tål att tänkas på.




* Nåja. Birthday punkt se berättar för mig att det finns runt tvåhundra personer i landet med detta efternamn, till skillnad mot de ynka tjugotre som heter som jag.

2 januari 2010

- Fasen också. Det har gått två hela dagar på det nya året, och jag har inte fotat något än.
- Jamen då får du göra det nu.
- Nu? Ok.

2010

Varje år kring nyår går jag runt och nynnar på Marit Bergmans fina "This Is The Year". Prova ni med.