Samtalen hemma hos mig och sambopersonen brukar låta ungefär såhär:
- Mummelmummel...
- Va?
- Vad sa du?
- Va?
- Sa du något?
Ungefär så.
Jag har trott att det beror på att sambopersonen och jag brukar få för oss att det är en hemskt bra idé att försöka föra samtal med varandra när man är i olika rum. Det är det inte btw. Men jag har börjat ana att jag ibland kanske uttrycker mig lite otydligt. Ibland, som i: alldeles för ofta. Ibland i verkligheten och ibland i bloggen. Ibland medvetet, men ooooh så många gånger omedvetet (Har jag sagt det? Va? Näää?)
Jag ska bättra mig.
Tills dess försöker jag tänka att det är skönt att man inte är perfekt, att man fortfarande har någon* sida att jobba på.
* Döh! Någon? Någon? Sa du någon? Som i: en? HAHAHAHAAAAA.... hosthost.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Ooooooh! Det HÄR kan jag relatera till! Håll ut. Du är inte ensam.
Det är väl det som är poängen med samboliv, att prata i olika rum. Varför ska man annars bo ihop i något som är större än en etta?
Jag är halvdöv och min pojkvän mumlar. Dessutom prtar jag så snabbt att han aldrig hör vad jag säger.
Få ihop den ekvationen om du kan.
Yay! Vi är flera! Yay :D ! Jag pratar snabbt, otydligt, i ett annat rum och hittar ibland på... eh... kreativa... egna... varianter på ord.
Och Miss KYD: Säkert att du inte är jag???
Så gör vi jämt hemma! Ibland skäms man, för grannarna måste ju höra när vi ropar tvärs igenom huset :)
Jonna: Hahaha. Det verkar vara ett ganska populärt sätt att kommunicera på :-)
Skicka en kommentar