Finhelg

I helgen har jag klippt mig, hämtat en underbar soffa som jag råkat (ehum...) köpa och bjudit bärhjälpen på wienerbröd. Jag har redigerat bilder, klappat katten och fått världens gulligaste mail från ett brudpar jag ska fota i sommar. Jag har bläddrat i fina Liselotte Watkins-boxen, tränat, ätit pasta och fotograferat godis. Baraföratt. Och så har jag suttit still och sett helt galet många avsnitt av "How I Met Your Mother".

Jag skulle vilja påstå att jag varit helt fantastiskt ickeproduktiv. Och vet ni vad? Det känns underbart.

Lördag

Dagens mest spännande: Den stora frågan om hur soffan ska ta sig hem
Dagens mest efterlängtade: Klippning. Äntligen!
Dagens kom ihåg: Hämta ut filmfestivalsbiljetter

Dåså. Låt dagen börja.

Ha en toppenfin lördag!

Plötslig insikt

Hon: Vääänta lite nu. Sitter vi verkligen och ser På spåret en fredag kväll? På riktigt???

Tystnad.

Han: (ursäktande, en smula ynkligt och med viss uppgivenhet) Jamen, jag är ju för fan trettifem bast...

Det går utför. Snabbt. Nu går jag hon och sätter mig sig i gungstolen en stund och funderar över väderprognosen. Och över ungdomen nuförtiden. Jomenvisst.

Hoppsan

Jag råkade visst köpa en soffa idag. Nu ska jag bara klura ut hur jag ska få hem den. Och vem som ska bära upp den de tre smala trapporna utan hiss.

Tisdagstanke

När jag var yngre hade jag fester nästan jämt. Stora, spontana, glada fester med alldeles för mycket folk i min lilla lilla lägenhet där jag bodde. Inga stolar, men golv stort nog för att sitta, stå eller trängas.

Nu är jag någon slags vuxen och har nästan glömt bort hur man ordnar stora spontana glada fester. Folk har liksom inte tid med sånt längre. Eller så har de flyttat. Eller så har jag tappat bort dem nånstans på vägen. Jag har inte heller tid, verkar det. Men det stör mig inte lika mycket.

Så. Vad säger ni? Jag ordnar paraplydrinkar och slår på balkongvärmaren, så kan vi låtsas att det inte är januari längre och ha en liten midsommarfest på balkongen?

(och när man väl bestämmer sig brukar man få vänta två veckor på en tid)

En dag tänker man att det är ett bra tag tills det är dags att gå och klippa sig igen.

Sedan plötsligt, utan förvarning, infinner den sig.

Känslan.

Bara någon vecka senare.

Ni vet känslan när man vaknar en morgon och upptäcker att det har gått för långt, att håret är helt galet ostyrigt och dessutom har fått en helt ny, tämligen originell och lätt suspekt, frisyr som man inte riktigt vill minnas att det hade när man gick och lade sig igår kväll? Ja?

Jag blir lika överraskad varje gång det händer. Även idag.

...

Jag är trött, januariglåmigledsen och skulle behöva en kram.

Så kan det också vara.