Knas

Mörbultad trillar jag in genom dörren, efter närmare tolv timmar på resande fot. Efter att ha packat upp, ätit frukost, vilat och duschat... nä, vem försöker jag lura egentligen?

Vi börjar om från början.

Mörbultad trillar jag in genom dörren efter närmare tolv timmar på resande fot. Jag slår på datorn (ah!) och inser att tiden inte stått still den senaste veckan. Märkligt nog. Jag som var så säker på att världen snurrar kring mig.

Liten hyllning

Hej.

Jag tänkte att ni förtjänade att få läsa ett litet inlägg medan jag är borta. Tidsinställda inlägg är, så att säga, skiten.

Jag tänkte vara lite smetigt smörig, lite sockrig och på-gränsen-till-vämjeligt rar. Jag tänkte hylla mina vänner. De förtjänar lite hyllande, visst?

Jag är ganska tjurig, jag tycker om att var ensam och är ibland helt obegriplig. Själv tycker jag för det mesta att jag är glasklar. Då är det tur att man har människor i sin närhet som vågar säga ifrån. Eller ge en kram. Eller ta med mig ut och fika när saker suger. Eller när saker är finemang.

Mina vänner är olika. En förstår nästan allt utan att behöva fråga (men jag tror att hon kanske inte förstår att hon förstår, eller gör du det?) En annan finns alltid där för kakor och kramar och dåliga skämt. En tredje kan jag sitta tyst med och vi pratar kanske inte särskilt ofta om de djupa sakerna, men vi vet ändå. En fjärde vän kan man vara totalnördig med. Andra vänner träffar man en gång om året, eller mer sällan, och det är som man sågs igår. Några har funnits med sedan tidernas begynnelse (typ...), några har jag känt kort men intensivt.

Sedan är de ju de som bara finns i fantasin (höll jag på att säga. På internet menar jag givetvis). Som jag aldrig har träffat, men som jag ändå känner på något vis, och som känner mig bättre än många bekanta. Fint är det.

Fina är de, mina vänner. Hurra för dem! Hurra för er!

Så. Nu är jag klar. Nu återgår jag till mitt gamla vanliga, cyniska, jag istället.

Hejsvejs!

Leaving on a jetplane

Nej. Om man skulle ta med sig sin födelsedagsångest på en tur till New York?

Vi säger så.

Ses om en vecka igen - och då är jag ett helt år klokare.

Craziness!

Ibland när man vill skoja till det kan man skriva ett inlägg eller två, för att sedan radera dem. Helt galet. Craziness.

Yups. Tokigt värre.

Eh...

Frågor på det?

Veckovill

Jag har tappat ordningen på veckodagar, datum och veckor. Jag tänker att det är ett gott tecken när man har semester.

Idag är det i alla fall lovely lördag och jag har ätit frukost på stan med fina vännerna. Det var ungefär som i videon ovan, fast inte alls. Om ni förstår.

Från den ena till det andra

För övrigt är leopardmönstrat det nya svarta

Så är det

Oraklet har talat



Nu ska oraklet sova

Alltså. Jag har bytt rubrik på det här inlägget så många gånger att nu får det faktiskt vara nog

När jag var liten ville jag bli konstnär
Och måla med färg på stora dukar
Eller operasångerska, i röd klänning

Sen blev jag lite äldre och några drömmar dog
Några fick sig lite törnar på vägen

Jag ville bli skådespelare, sångerska, dansare. Och jobbade som tusan för att nå det. Nä, nu ljög jag lite. Aldrig dansare, jag är ovig som tusan även om jag älskar dansen, muskelarbetet, exaktheten och svetten. Men skådespelare. Det var mycket blod, svett och tårar, tandagnissel och självkritik innan jag slutligen bestämde mig för att nej, det var inte värt det, det var inte jag.

Och sången fick ta en paus när jag fick en besvärlig halsinfektion (eller vi skyller på det, för det är enkelt och bra) och rösten aldrig blev riktigt som förr.

Men kameran var med hela vägen. Litegrann vid sidan av. Jag älskar min kamera. Den kräver varken röst eller vighet. Den vill bara följa med och fånga saker.

Missförstå mig nu inte

Jag har ett jobb, ett jobb som jag trivs med, ett jobb som är fantastiskt roligt. Ibland. Jobbigt värre ibland. I slutändan är det hursomhelst roligt och varierande och allmänt fint. Men då och då funderar jag på vad som skulle hända om man bara kastade sig ut i det okända kreativa. För inget gör mig gladare eller bättre på att vara personen som är jag.

Helt enkelt