Inget gnäll

Idag tänkte jag låta bli att gnälla.

Trots att det är tisdag och trots att jag seriöst funderar över hur ett meningslöst sabla revben kan göra så ont (det är säkert bara inbillning ändå. Såklart! Ja, så tror jag.)

Inget gnäll. Gnäll är för mesar. Yup. Mesar, I tell ya.

Jag fick idag stränga förmaningar av arbetskamrat att inte glömma att andas. För om man glömmer att andas kan man tydligen få lunginflammation. Där ser man. Det verkar liksom logiskt på något vis, men jag har ändå aldrig tänkt på det på det sättet tidigare.

Men det var ju inte det vi skulle prata om. Nej. Vi skulle prata om något roligt. Yay! Men vad, oh vad? Kanske... att imorgon är det onsdag? Ja? Onsdagar är bra. Jag har alltid tyckt att onsdagar är sympatiska på något vis. Sen tycker jag om ordet. Onsdag. Fast det är ännu bättre på franska. Mercredi. Många konsonanter, så det liksom krasar i munnen.

Så låt oss alla nu hylla onsdagen. Den leve. Hurra! Leve den.

Om man bara blundar riktigt hårt

Låt oss resa
Långt bort
Möta våren i New York
Vi packar väskan full med vackra klänningar och stolpiga skor
Njuter av sol och jordgubbar och konstiga smörgåsar och chokladdrinkar och skugga och värme från asfalt

Vi ger oss av från slasket en liten stund
Tar på matroshatten
Lutar oss tillbaks i soffan med en kopp te
Blundar
Och andas

Fettisdag fet-tisdag fettis-dag

Redan innan klockan slagit tio (10) hade jag hunnit få i mig två (2) finfina semlor. Det ni!

Jättesmart faktiskt

Jag är hemskt smart. För att illustrera hur smart jag är vill jag ge er några exempel:

1. Jag tror att jag har ansvar för allt som händer i min närhet. ALLT. Yup. Visst är väl det smart tänkt? (Fast det är klart; när jag var yngre trodde jag att hela världen var mitt ansvar. Nu handlar jag, på sin höjd, en ekologisk t-shirt på H&M och kravmärkt kaffe på mataffären.)

2. Jag ramlar på hård asfalt, skadar mig visst lite värre än jag trodde och envisas med att gå till jobbet, trots att jag knappt kan prata i fullständiga meningar. Ont? Pffft! Feber? Bah! Se där. Ännu ett exempel på min briljans (det är här ni ska tycka sådär lite lagom synd om mig, ok...?)

3. Jag tror att jag har mognat en massa sedan jag var femton. Hur kan jag ens tro något sånt? Va? Det är lika bra att jag försöker skärpa till mig och inse att jag nog aldrig blir mer än fjorton. Och ett halvt. Typ.

4. Man går inte upp i vikt av semlor. Sådeså! Och det här håller jag fast vid.


För den är ju så liten...? Ja?

Grubblerier

Jag håller på att grubbla en del. Det är rätt korkat att grubbla, och det är väl just därför jag inte kan låta bli. När man pulsar i snö har man all tid i världen. Att grubbla. Som jag inte borde hålla på med för det är meningslöst och korkat. Så jag fortsätter. Att grubbla.

Så dumt, tänker jag. När jag kunde ägna mig åt att tänka på viktigheter, som drömmar och champagne. Eller rosa volanger och stolpiga skor? Eller politiska frågor? Eller bara läsa en bok?

Eller så, tänker jag. Eller så fortsätter man att grubbla. Fast kanske bara litegrann? Yttepytte? Ja?

Nåväl.

Helgen vecka åtta - kort sammanfattning

Snö
Snösnösnö
Fotomässa
Frukost på stan
Semla
Jelly Babies
Märkligt vacker och märklig film
Bilturer
Snö
Slask
Vårvintervår
Mer film
Champagnefika
Fint
Snö
Snö
Snö

Ungefär så

Tidsresenär

Då och då händer det att man stöter ihop med någon på stan, någon man inte sett på år och dar, någon man blir lite glad av att se igen. Och plötsligt, för en kort sekund, innan man finner sig igen, är man tillbaka till våren tvåtusen eller kanske tvåtusenett, man hör Håkan Hellström sjunga om tanter och tragik, man har långt blont hår och en hel hög med tricks för att få studiemedlet att räcka månaden ut.

Så, plötsligt, blir allt som vanligt igen. Och man undrar om personen man stötte ihop med märkte något.