Dirrrty

Jag står fast vid att jag egentligen inte gillar Facebook. Inte EGENTLIGEN. Ok?

Men jag har precis suttit och surfat runt bland ansiktsbokarna och upptäckt både det ena och det andra. Jomen. Nyfiken i en strut, det är jag. Jag har fascinerats över valet att lägga ut en bild på sig själv i bar överkropp. Inoljad. Men förmodligen är jag bara avundsjuk? Jag har funderat över vilken typ av relation man kan tänkas ha till 422 personer som kallar sig ens vänner (förmodligen är jag bara avundsjuk), jag har upptäckt yrkesval jag aldrig hade gissat (förmodligen är jag bara avundsjuk) och sist, men inte minst, har jag skrattat åt mustascher som inte fanns för tio år sedan (förmodligen är jag... vääänta lite nu...). Fast... ok, lite roligt är det. Speciellt den inoljade biten.

Nu känner jag mig smutsig. Som om jag har tjuvlyssnat på ett samtal jag inte borde hört, som om jag läst någon annans post, som om jag sett saker jag inte borde se.

Och där har vi det. Anledningen till varför jag och Facebook inte riktigt kommer överens trots allt.

Inte kort men fint

Idag har Casey Dienel både sjungit och spelat i min iPod. Det tyckte jag var fint av henne.

Helgen i korthet

Igår kunde man se Yours truly dansa loss i en liten glädjedans inne på Tjallamalla i Malmö efter att hon upptäckt hundrakronorslådan vid dörren, och strax därefter sorterat ut två Bea Szenfeld-blusar som fick följa med henne hem.

Och med detta sammanfattas helgen.

R.I.P

Den enda tidningen som jag brukade läsa från pärm till pärm har lagts ned. Det känns lite sorgligt. Det har visserligen gått utför alltsedan Jane Pratt själv lämnade tidningen, men den har fortfarande varit bättre än alla tidningar med

1 - nästan jobbigt hippt mode. Jag vill inte behöva känna mig gammal och fel vid tjugoåtta års ålder
2 - jobbiga sexspalter ("så tillfredsställer du alla i din omgivning på alla sätt som tänkas kan")
3 - reportage som bara får dig att känna dig obekväm ("så tillfredsställer du alla i din omgivning på alla sätt som tänkas kan")

Nu tycker de att jag ska läsa Glamour istället. Vet ni vad? Det kan de fetglömma

Stieg Larsson, släng dig i väggen!

Jag har börjat läsa en alldeles underbar liten bok. Jag började idag när jag ändå skulle sitta en stund på cykeln på gymmet. Sen gick jag på passet jag egentligen var där för. Sedan tänkte jag på att "cykelochbok" är en synnerligen bra kombination, och styrde stegen tillbaks till cykeln. Och fortsatte. Och sen fortsatte jag lite till. Fatta vilken kondition denna underbara lilla bok kommer att ge mig!!!

Problemet är att jag inte vill att den ska ta slut, så jag försöker ta en paus från boken och titta lite på TV.

Men den ligger här på bordet och gäckar mig...

Hm...

Nej, om man skulle ta och läsa lite...?

Hjälp mig alla snälla rara synska människor där ute!

Jag brukar bjuda på mitt allra ondskefullaste hånskratt när mediala förmågor kommer på tal. Synsk? Pffft! MOAHAHAHAHAHA!!! Men nu börjar jag ångra mig. Varför? undrar ni nu med spänd förväntan (johodå!)

Jo. Såhär:

I somras köpte jag en alldeles FANTASTISK T-shirt. FANTASTISK! Jag vet vad ni tänker; hon är både mogen och gör strålande investeringar. Sedan la jag den i hallen. Varför? Bra fråga. Sedan la jag den någon annanstans. Var? Ännu en bra fråga. Igår började jag leta efter mina halvfula men ack så underbara curlingkängor, eftersom det börjar bli dags att klä på sig lite varmt. Men var är de? Ännu en mycket bra fråga.

Så om du sitter med dina mediala förmågor påslagna vore jag evigt tacksam om du kunde upplysa mig om var ovan nämnda saker befinner sig i detta nu. Jag lovar att aldrig, aldrig mer skratta åt människor som säger sig vara synska. Jag lovar. På heder och samvete. Deal?



Jag kanske kommer att fnissa lite, men bara väldigt lite...

Jag vill ju bara vara snygg, smart och spirituell. Ska det vara så sabla svårt?

Jag vill så gärna säga något klokt. Men det blir mest bara dumheter när jag försöker. Och fel, oh så fel. Och ofta, oh så ofta. Ibland förvånar jag till och med mig själv (jo, det är sant!) Överallt, mest hela tiden, lyckas jag. Jag försöker se det som en tillgång; att jag är en mycket flexibel person som kan nyttja min förmåga att häva ur mig de mest obegripliga dumheter i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Speciellt de gånger jag verkligen vill ge intryck av att vara både trevlig och klok (vem försöker jag lura? Hahahaahahahaaa!)

Men som sagt. En tillgång. Påminn mig om att upplysa chefen nästa gång det är dags för utvecklingssamtal