Självinsikt? Bah!

Idag ringde kära kamraten och kollegan Pinglan. Om hon bara vetat att hon skulle öppna en burk orm* hade hon nog aldrig ringt. Jag kunde inte sluta prata och ut kom den ena bittra dumheten efter den andra. Jag förkunnade till exempel stolt att jag förmodligen är en av de mest missunsamma personer som skådats. Och att lyckliga människor får mig att vilja kräkas. Litegrann, i alla fall.

Till exempel.

Lite spännande var det - även för mig, som inte hade en aning om vad som skulle komma härnäst. Fram till det att kamraten tillika kollegan säger

- Men du är väl inte så jävla olycklig själv?!

Hon är rar, det är hon. När hon inte är sådär spydig. Hrmpf.





* Egen översättning, och en mycket bra sådan vill jag tillägga

Läsarstorm? Bring it on!

Jag försökte. Jo, faktiskt. Jag försökte verkligen.

Alla hade ju sagt att det skulle vara så fantastiskt. Oh så fantastiska de är, sa alla. Om böckerna alltså. Sååå fantastiska de skulle vara. Och spännande. Tydligen. Jaha.

Nu har jag visserligen bara läst en, men utifrån denna upplevelse kan jag konstatera:

1. att jag inte hade några som helst problem med att lägga den ifrån mig. Flera dagar i sträck till och med
2. att jag mitt under läsningen längtade till något annat. Var det chokladsås? Var det pizza? eller var det Joyce Carol Oates senaste roman?
3. att jag måste vara en dålig människa, en avart, som inte har vett att uppskatta det som alla andra uppskattat så före mig*

Så nej, det blir nog ingen mer Stieg Larsson-läsning för mig.






*En miljon flugor kan inte ha fel, bajs är gott...

Karriärval

Något säger mig att det skulle vara svårt för mig att få jobb som nagellacksdöpare. För det MÅSTE ju finnas någon som bara jobbar med denna konst, att döpa nagellack? Eller? Eller? Eller?

Jag försökte mig på konsten igår. Det gick sådär. Vad jag menar? Tillverkarens namn på lacket är Black Tulip. Mina förslag är:

Blåbärssoppa
Kir Royal
Barnkalas

Vad tror du, oh store nagellackstillverkare, blir det något jobb eller?

Tsss! Ta det med min assistent

Min högst ogenomtänkta plan för hösten är att satsa på att inte ha något liv.

Jobba, sova, äta, träna, åka buss, plugga och blogga. Ungeför så.

När jag delger liten kamrat vill hon genast planera in en lekdejt. Såå? tänker jag, det var alltså sant? Det är attraktivt att vara otillgänglig. Minsann.

Happy happy, joy joy

Ibland suger allt. Då kan man antingen gömma sig under en sten eller skratta åt eländet. Det senare görs bäst liggande under en sten.

Och kom inte och försök vara positiv eller optimistisk.
Såna idéer straffar sig själva. Lita på mig.

TRNNGSVRK

En gång var jag nästan lite vältränad, vill jag minnas.

I mitt huvud är jag det fortfarande.

Det är därför det är så smärtsamt att träna tillsammans med Det Vackra Folket, de som är fit... eh... ja ni vet... i plural... som få. Och som har matchande träningskläder och inte snubblar på sina egna fötter. Som tycker att kombinationen snurr-snurr-bakåtsnurr-sväng-trippel-axel-nånting-nånting är det naturligaste i världen. När de inte cyklar som dårar eller lyfter brandbilar, eller vad det nu är de lyfter för att bli såna. Såna där fit... eh... ja... ni vet.

Smidig som en container, graciös som ett kylskåp, det är jag.

I want some answers dammit!

I den här staden finns en tunnel som förbinder själva staden med den världsberömda ön Hisingen. Om man istället för att köra in i tunneln svänger av mot centrum händer något konstigt. När man kommer runt den lilla gräsplätten som tror att den är en rondell -fast inte- får man se

kaniner.

Inte en kanin, eller två. Nej mängder med kaniner. Massor med små och stora, korta och långa. Kaniner. Minst ett tiotal åt gången. Oftast fler. Uppemot... fyrtio? Det skulle kunna vara någon slags harar också. Men många är de.

Jag skojar inte.

Nu undrar jag varför ingen annan verkar ha sett dem? De är liksom svåra att missa och de har cruisat runt där ett bra tag nu.



Eller så håller jag på att bli galen.

Trevligt-trevligt.