Du gör det också. Erkänn nu

Jag vet att jag konstaterat det tidigare. Flera gånger. Om och om igen. Och ändå blir jag lika chockad varje gång.

Vad är det sommaren gör med den svenska musiksmaken?

De som vanligtvis lyssnar på smal independent, extrem hiphop eller kanske metal sjunger under sommarmånaderna glatt med i det som just detta år visar sig vara sommarens radioplåga.

Så även jag.

Och jag skäms bara lite.

Om Havet

Igår skulle jag gå på marknad, men havet kallade. Så jag åkte dit istället. La örat mot marken och lyssnade på havet, åkte båt och tittade på skummet från svallvågorna, åt jordgubbar och nektariner, fotade, badade fötterna, tittade på maneter, fikade, pratade och njöt av värmen.

Och just ja, jag gjorde en ny spellista i Spotify också.

Helg

I helgen lägger jag örat mot marken och lyssnar till havet. Och andas. Fint så.

Lite mogen är jag faktiskt ibland. Men inte är det ofta

Jag har köpt två halvgenomskinliga bomullstoppar och en beige kofta på rean. (För att jag behövde. Udda. Det händer aldrig. Jag brukar bara köpa saker jag vill ha och liksom glömma bort det jag egentligen behöver. Strumpor är en sån sak som jag ofta tycks glömma bort. Mystiskt.)

Och nu ska jag använda dem varje dag resten av sommaren, ty någon mer reashopping blir det inte. Så ni vet.

Om att gå i skolan

Jag har glömt att berätta. Jag går i skolan just nu, på jättefin sommarkurs. Det är kalas. Men man blir lite förvirrad när man jobbar vissa dagar och går i skolan vissa.

Jag skulle vilja gå i skolan alltid. Jag vill kunna allt. Jag inser själv att det kanske inte är alldeles rimligt, men jag vill ändå.

Fast matematiska formler kan någon annan få ägna sig åt.

Och hållfasthetslära.

Så ok, om vi bortser från matematiska formler och hållfasthetslära skulle jag vilja kunna allt. Men just nu vill jag mest av allt ha jordgubbar, cupcakes och champagne. Moget.

Sprudlande? I'll show you sprudlande

Idag är jag sprudlande som tusan. Mer sprudlande än någon någonsin varit ( faktiskt-nästan-i-alla-fall-ju-typ-liksom). Trots svett och värme och allmän äckelkänsla.

Så ni vet.

Tjohooo!

Det stora blå

Det finns bara en film för dagar som denna. Varje sommar ser jag om den, både en och två gånger, eller kanske tre. Och om jag har tur kör Hagabion visningar ljumma sommarkvällar.

Så om du inte sett den: Gör det. Nu. Genast.

Och se för tusan till att INTE, jag upprepar: INTE, se den klippta versionen. Eller den franskdubbade (Vad handlar det om egentligen? Sjukt skumt att den florerar i en franskdubbad version utanför Frankrike).

Seså. Off you go then.

Man undrar

Det verkar som jag har börjat stryka mina kläder. Jag upprepar: Jag. Stryka. Kläder.

Vart är världen på väg?

Om jordgubbar och bloggpauser, rosetter och sommar; ett väldigt långt inlägg om nästan ingenting

Jag tänkte på mitt förra inlägg.

Inte kan man sluta blogga, nej. Men man kan liksom ta lite paus. Kanske. Man vet inte, i samma ögonblick man tänker ordet bloggpaus fylls huvudet och blir sprängfyllt med inlägg som vill ut. Så det kan hända att bloggpaus mer är en sinnesstämning än något annat. Inläggen kanske står som spön i backen.

När jag började blogga fanns det ett slags syfte med det. Ett syfte som känns alltför privat och pinsamt för att skriva. Men det syftet är borta sedan länge, tur det, det var ett märkligt syfte ändå.

Men:

Jag är rädd att jag har varit lite dålig på att leva i verkligheten på sistone. Om man vill kan man skylla på att det har varit mycket, men när är det inte det?

Så:

Jag vill ligga på en filt i gräset och lyssna på vågskvalp, läsa oändliga romaner, traska sönder skor och titta på solnedgångar som hämtade från åttiotalsvykort. Jag vill fika, prata och skratta med mina vänner, skriva brev, utforska, cykla på grusvägar och resa. Jag vill äta jordgubbar. Jag vill tapetsera (ok, det vill jag inte - men jag vill att det ska bli tapetserat...). Jag vill njuta av sommaren, om den så bara består i regn och rusk och tekoppar framför brasan (som jag inte har). Jag vill ha picnic i Slottskogen och bad på skärgårdsöar. Jag vill ha sjömanskavaj och rosett i håret. Jag vill ha trams och lugn och skogspromenader och utflykt och kaffe och sommardagar vackra som en klänning.

Det vill jag.

Så bloggandet kanske blir en smula sporadiskt nu i sommar. Eller så blir det inte alls det, åh, liksom så svårt att veta. Men så tänker jag just nu idag. Och vill man så kan man säga hej på msn, för där händer det att jag finns lite då och då på misan79[at]hotmail[punkt]com.

Tallyhoo!

Ja? Nej?

Jag funderar på om bloggen kanske gjort sitt. Bidragit med de stora tankarna* etc etc. Men att det kanske är nog. Ja? Nej? Tja, jag vet inte jag. Det tål att tänkas på.

För övrigt har jag knallrosa nagellack på mig idag. Apropå stora tankar.



* Haahahahahahahhahaaaa... *host-host*

Idag har jag...

1. Cyklat
2. Gått upp och ner för fina trappor
3. Köpt en pocketbok
4. Druckit kaffe med liten kamrat
5. Haft provrumsångest
6. Ätit helt sjukt mycket
7. Filosoferat med kollega utanför arbetstid
8. Skrapat bort nagellack. Högst osnyggt
9. Funderat på att fota mina avskavda naglar och publicera bilden på bloggen
10. Kommit fram till att detta inte är en avskavt-nagellacks-blogg
11. Funderat över varför jag inte kan bestämma mig för om jag tycker att blog ska stavas "blog" eller "blogg"
12. Känt mig allmänt konfys
13. Skrivit detta inlägg

Mein gott, vilket spännande liv jag lever!

Bag it

Jag har köpt en Kånken. En blå. Eller grå. Blå...ish?

Känner mig som sju år igen. Fast på ett bra sätt.

Helgen

Helgen har tillbringats i ett rött hus i Skåne som är fyllt med alldeles magiska saker.

När man är där måste man läsa gamla Fickjournalen. Såna är reglerna.

Där kan man hitta fantastiska annonser för deodorant.

Och underbara insändare. Klicka på bilden för att få den större.

Det finns gamla fickur och knivar med pärlemoskaft.

Och en liten nalle som vakar över sovrummet.

Det är fint att vara gäst i gamla hus.

Pssst!

Jag säger det väldigt tyst, så det inte tar för mycket plats här i bloggen: Blop-blop-i-blop-blop! Jag rear ut min själ, allt ska bort. Välkommen in :-)

Ahoy matey!

Jag har en förkärlek för uniformer. I sommar vill jag se ut som en sjömatros eller ett kafébiträde från femtiotalet. Det är väl normalt? Visst? Väl? Ja?

Torsdagsfundering

Vad är grejen med att använda engelska ord och låtsas att de är svenska?

Som när någon säger att de vill ha en "krispig" bomullsklänning? Hur tänker man då? Frasar det när man äter den?

Jag fattar inte. Snälla, upplys mig.


Högaktninsfullt
Den gammalmodiga tanten

Jag kan tamejtusan inte komma på ens en halvbra rubrik

Jag samlar på ögonblick av saker som gör mig glad. Ibland vet man inte varför man blir glad, man bara blir. Då kan man stoppa ner ögonblicket i fickan och spara till en annan dag. För att det kan vara bra att ha.

Om man bara har glada ögonblick, choklad och ett paraply klarar man nog nästan vad som helst. Eller åtminstone en hel del. Så tror jag.

Fina fisken

Jag har fortfarande äckelhosta och säger då och då saker som kan te sig en smula underliga (det är hostmedicinen som talar, damn you hostmedicin!). Regn av katter och hundar och alldeles för kalla strumpbyxor förgyllde inte heller min dag.

Det gjorde däremot att träffa fina vännerna för trams och te på en alldeles vanlig onsdagkväll. Fina fisken!

Tro, hopp och kärlek

Det här med att tro. Något som jag inte gör. Jag är en cyniker och skeptiker ända in i märgen. Ibland gör det mig lite ledsen. Som när jag anar känslan av en inneboende trygghet hos någon som faktiskt tror på en Gud, ett liv efter döden och allt sånt. Eller när jag lyssnar på Welcome Wagon och deras vackra vackra vackra musik. Då önskar jag att jag också var en av dem. Som tror. Men det gör jag inte. Hursomhelst. Fint är det.

!!!!!!!!!!

Tjolahopp tjolahej, nu går jag och röstar. Och det gör väl du med va? Bra så.

En epok går i graven

Rosa är fint. Rosa är fint. Rosa är fint.
Rosa är fint, Rosa är fint.
Rosa är fint.

Rosa är den finaste färgen som finns.

Min mobiltelefon var rosa. Tills idag. Då den blev utbytt mot en svart.

En epok har gått i graven.

Lovely lördag

Regntunga skyar, men jag cyklar in till stan i klänning och platta skor för en morgonfika. Fint.

(Nationaldagen firades traditionsenligt med att svära lite över att det inte kommer någon morgontidning denna dag. Till firandet intogs frukost. Utan tidning.)

En långvarig förkylning

I vanliga fall brukar jag jobba halvt ihjäl mig när jag är sjuk. Jag sätter på mig skygglapparna, går till jobbet som vanligt och tänker "Sjuk? Pyttsan heller! Bah!" och sedan ligger jag som utslagen när det väl blir helg.

Provar idag ett nytt koncept. Vara HEMMA när man är sjuk, så man kan få bli frisk till helgen.

Jag tror på mitt nya koncept. Mitt nya koncept och hostmedicin, det tror jag på.

Borttappat

Jag har tappat rösten. Det är skitjobbigt, för det innebär att jag måste vara tyst. Det ligger liksom inte för mig.

Om någon undrade.

Vad jag funderar på

Funderar på att starta en blogg som ska heta "bajsnödigheter". Bara för det är ett så bra namn. På en blogg.

Sånt funderar jag på.

Ironi. Eller inte?

Idag kände jag mig som sundheten själv när jag plockade åt mig en flaska Brämhults lemonad och en påse chokladgifflar inne på min lokala ICA. Än mer sund kände jag mig när jag, väl hemma, satte i mig halva påsen ackompanjerat av ett stort glas av lemonaden.

Oh yes.

Dagens fina

Jag minns min studentdag. Min klänning var helst absurt kort, mitt hår var randigt, min ångest över framtiden var stor, jag var så jäkla präktigt ordentlig att jag hade Ecco-skor på fötterna (högklackade, mind you!), vår studentfest var trist som stryk, det hällregnade och det kändes som alla andra hade framtiden utstakad utom jag.

Ändå kunde jag inte låta bli att bli lite rörd av de fina studenterna som halsade bubbel på spårvagnen imorse. Aaaw! Fina.

Och inte en enda av dem hade för kort klänning eller randigt hår. Bara en sån sak.

Och platta skor och vita spetsstrumpor också?

Kan vi inte bestämma att vi bär klänning på kroppen och rosetter i håret varje dag från och med nu? Kan vi det? Visst kan vi? Ja?

Och så låtsas vi att det är sommarlov.

Bättre än C-vitamin

Tyckte så synd om mig själv och allt mitt regnbågsfärgade snor att jag blev tvungen (ja, TVUNGEN faktiskt) att köpa ett par skor.

Be mig nu inte förklara hur skorna ska göra mig kry. Det är bara en hypotes jag har. Och om den visar sig vara fel så har jag ju ändå fått ett par nya skor.

En win-win situation, så att säga.